Sedan McCays klassiska observation [J Nutrition. 1935;10:63-79] att råttor lever längre om man begränsar deras födointag har intresset för nyttan av fasta ökat och ökat. Intresset har sedan 1980-talet stegrats alltmer. Aktiviteten i detta forskningsfält är hög, men de flesta forskare undersöker organismer från råttor och möss ner till bananflugor, spolmaskar och jästceller. Masoro har skrivit en aktuell översikt om möjliga mekanismer för ökningen av livslängden [Biochim Biophys Acta. 2009; doi: 10.1016/j.bbagen.2009.02.011].

Det är svårare och kostsammare att studera effekten av begränsat födointag på livslängd och åldersrelaterade sjukdomar hos primater på grund av den långa livslängden. Två omfattande studier pågår på National Institute of Aging (In­gram) sedan 1987 och University of Wisconsin (Weindruch) sedan 1989. Båda studerar rhesusapor. Ingrams apor var 2–23 år gamla vid försökets början, medan Wein­druchs djur var 8–14 år. Rhe­sus­apan har en medellivslängd på ca 25 år och en maximal livslängd på ca 40. Ingrams grupp fann att ett begränsat födointag resulterade i lägre kroppsvikt, mind­re kroppsfett, lägre blodsocker och lägre risk för diabetes. Också endokrina parametrar påverkades gynn­samt. Däremot kunde man inte påvisa någon signifikant effekt på livslängden [Interdiscipl Top Gerontol. 2007;35:137-58].

Weindruchs grupp har nu sannolikt kom­mit ett stycke vidare med att besvara frågeställningen. Man rapporterar att av ursprungligen 76 djur dog i kontrollgruppen 14 av 38 (37 procent) i åldersrelaterade sjukdomar, medan i gruppen med begränsat födointag enbart 5 av 38 (13 procent) dog, vilket med Cox analys var signifikant (P = 0,03; hazard-kvot 3,0). Om man däremot inkluderade all mortalitet (också narkos­olyckor och skador m m) försvann signifikansen (P = 0,13) även om tendensen gick i samma riktning. Man kunde hävda att begränsningen av födointag försvagade djuren, men mot detta talar bl a förbättringar i insulinsensitivitet och mindre reduktion av hjärnans grå substans, i synnerhet i regioner som reglerar motoriska funktioner.
Cancerincidensen ökar med åldern hos rhesusapan. Med begränsningen av födointaget reducerades incidensen med 50 procent. Incidensen av kardiovaskulära sjukdomar reducerades med 90 procent. Diabetes uppträdde inte alls hos djuren med begränsat födointag, medan 5 av de 38 kontrolldjuren fick dia­betes och 11 klassades som prediabetiska. Också åldern vid vilken de åldersrelaterade sjukdomarna debuterade påverkades gynnsamt (P = 0,008; hazard-kvot 2,9).

Kontrollerade långtidsstudier är omöjliga att genomföra på människa. Ett tvåårigt experiment genomfördes med »Biosphere 2«, där under från omvärlden avkapslade förhållanden åtta frivilliga hade begränsad tillgång på föda. En rad gynnsamma effekter kunde konstateras – från lägre blodtryck till lägre kolesterol. Liknande effekter kunde visas i CALERIE fas 1-studien efter ett år och hos medlemmarna av Caloric Restriction Society (CRS) efter upp till drygt sex år. Det man således uppnått är surrogatmått på åldrande och kanske på livslängd [Exp Gerontol. 2007;42:709-12]. Medicinaren och gerontologen Reubin Andres har sagt att om människans livslängd påverkas av fasta borde några av de många religiösa asketer som funnits genom århundraden ha uppnått extremt hög ålder, vilket inte registrerats i historiska annaler.
Ännu en fråga är om djur i laboratoriebur med obegränsad tillgång på föda är »normala« eller om de som har ett begränsat födointag är det – i den fria naturen blir djur sällan feta liksom inte heller våra förhistoriska förfäder var det. Andres och jag har diskuterat detta med Ed Masoro – under kaffepauser på kongresser kan han medge att detta är en möjlighet, men det har inte påverkat hans föreläsande och skrivande. Klart är att övervikt hos såväl människa som laboratoriedjur orsakar sjukdom och död i förtid.