I över två decennier har Världsbanken förespråkat en strategi som går ut på att öka den privata sektorns roll inom sjukvården. Bakgrunden är den offentliga sjukvårdens problem i fattiga länder. Dessa problem är emellertid i stor utsträckning orsakade av Världsbankens strukturanpassningsprogram, som in­ne­burit minskning av den offentliga budgeten. Fastän Världsbanken på senare år erkänt den offentliga sektorns viktiga roll i sjukvården har man mer sett dess roll som en »regulator« och »steward« än som producent av sjukvård. Inte bara Världsbanken utan också andra givare har följt Världsbankens ideologiska hållning och satsat på den privata sektorn. Tendensen är att sådana insatser fortfarande ökar.

I en nyligen publicerad rapport, »Blind optimism. Challenging the myths about private health care in poor countries«, går den brittiska välgörenhetsorganisationen Oxfam igenom erfarenheterna av satsningen på privata sjukvårdsinsatser i fattiga länder. Generellt visar genomgången av befintliga studier att evidens till förmån för privata initiativ är i bästa fall svag. Det finns däremot en ansenlig mängd evidens som visar på betydande problem med den privata sjukvårdssektorn i fattiga länder. Man visar också att kända risker med privata investeringar ofta inte tas med i planeringen. Samtidigt visar ökande mängd evidens att den offentliga sektorn ofta dominerar i fattiga länder och att den, trots problem, tenderar att fungera både effektivare och mer jämlikt än den privata sektorn. Man visar t ex att alla låg- och mellaninkomstländer i Asien som åstadkommit generell eller nästan generell tillgång till sjukvård gjort detta genom en skattefinansierad offentlig sjukvård.

Rapporten går igenom och analyserar några vanliga argument som brukar användas för att stödja argument för att finansiera privat sjukvård, t ex att privat sjukvård skulle vara billigare och effektivare än offentlig sådan, att privat sjukvård skulle vara mindre korrupt eller att den skulle vara av bättre kvalitet.
Rapporten medger att den offentliga sektorn ofta dras med problem men visar med konkreta exempel hur dessa kunnat lösas i länder som Botswana, Mauritius, Costa Rica, Sri Lanka och Indien (Kerala). I Uganda ökade man den offentliga sjukvården för männi­skor inom 5 km från en vårdenhet från 49 till 72 procent under fem år. Man visar att argumenten till förmån för privata lösningar ofta vilar mer på ideologisk övertygelse än på evidens. Rapportens allmänna konklusion är att det är högst osannolikt att en prioritering av den privata hälsosektorn i låginkomstländer skulle kunna medföra sjukvård till fattiga människor.
Rapporten skapar en efterlängtad balans i diskussionen om hur sjukvård bör bedrivas, inte bara i låginkomstländer. Länge har Världsbanken och dess närmaste allierade dominerat denna diskussion, som dessvärre ofta baserats mer på tro än på vetande.