Dålig kondition och bukfetma är båda starkt kopplade till risk för hjärt–kärlsjukdom. Ofta förekommer de två tillstånden samtidigt, och det är viktigt att försöka särskilja effekten av dem. Majoriteten av tidigare studier har använt sig av BMI som mått på övervikt och är gjorda på främst män och på selekterade populationer.

I en svensk studie på 781 män och 890 kvinnor i åldern 20–65 år från två populationsbaserade tvärsnittsstudier, LIV90 (1990) och LIV2000 (2000), studerades förhållandet mellan kondition (VO2max) och bukfetma (midjemått) för sex konventionella riskfaktorer för hjärt–kärlsjukdom (systoliskt blodtryck, diastoliskt blodtryck, triglycerider, totalkolesterol, APOA eller HDL och APOB eller LDL) samt en samlad riskprofil av dessa.

Varje enhetsökning av VO2max (ml × kg–1 × min–1) var associerad med en signifikant lägre risk (2–4 procent), och varje enhetsökning av midjemåttet (cm) var associerad med en liknande högre risk (2–5 procent) för alla sex riskfaktorerna, efter kontroll för midjemåttet respektive VO2max.

För den samlade risken (≥3 riskfaktorer jämfört med färre) innebar varje enhetsökning av VO2max 5 procent lägre risk och varje enhetsökning av midjemåttet 5 procent högre risk, oberoende av varandra. Den samlade risken var högre bland otränade över 40 år eller bland dem som rökte dagligen. Bukfeta individer hade högre risk om de var män eller över 40 år. Ytterligare en intressant aspekt var att varken högre VO2max eller lägre midjemått kunde reducera den risk som var kopplad till daglig rökning.

Resultaten från denna svenska populationsbaserade studie indikerar en oberoende betydelse av såväl »fitness« som »fatness« för kardiovaskulär risk, vilket motiverar att mäta både midjemåttet och konditionen vid bedömning av denna risk.