Kan sömnbrist påskynda utvecklingen av Alzheimers sjukdom? Det indikerar i alla fall en studie på möss som presenteras i tidskriften Science. Författarna har använt sig av tekniken mikrodialys och mätt halterna i hjärnan av betaamyloid, den peptid som bildar s k amyloida aggregat (plack), vilka påverkar neuronens funktion och orsakar alzheimer.

Det visade sig att de extracellulära nivåerna i hjärnan av betaamyloid påverkades av om djuret var vaket eller sov, med stigande nivåer hos vakna djur och fallande nivåer medan djuren sov. Halterna av betaamyloid mellan neuronen var ca 25 procent hög­re i vaket tillstånd än då djuren sov. De observerade svängningarna tros utgöra en normal fysiologisk dygnsvariation. Författarna prövade dock att hålla mössen vakna under lång tid. Resultatet av detta var att nivåerna av betaamyloid steg mer och mer ju längre djuren hölls vakna. När de sedan tilläts sova föll nivåerna snabbt tillbaka.

Författarna har också prövat att ge orexin, ett peptidhormon som produceras i laterala hypotalamus och som reglerar bl a vakenhet och aptit. Hormonet upptäcktes i slutet av 1990-talet, och en intressant aspekt kring orexins sömnre­glerande roll är att mutationer i orexinreceptorn kopplats till narkolepsi. Studier har även visat att djur som fått orexingenen utslagen uppvisar ett narkolepsiliknande beteende. Efter att ha fått infusioner med orexin, som gavs vid tidpunkter då djuren normalt skulle ha sovit, höll sig djuren vakna i större utsträckning – med stigande nivåer av betaamyloid som följd. Analogt sov djuren mer än normalt samtidigt som halterna av betaamyloid föll efter det att djuren givits en substans (almorexant) som blockerar orexinreceptorn.

Att alzheimer i sig kan påverka sömnen är känt sedan tidigare. Däremot är det omvända sambandet – att sömnbristen i sig skulle kunna vara en riskfaktor för alzheimer – inte lika välundersökt. Helt överraskande är dock inte rönen. Syn­aptisk aktivitet är överlag högre i vaket tillstånd, och hög aktivitet har kopplats till ökade nivåer av betaamyloid av samma forskargrupp som nu presenterar de aktuella rönen. Trots detta bör det understrykas att rönen är prematura och att det återstår mycket innan det är visat att sömnbrist kan påverka risken för alzheimer hos människor.

Författarna skriver bland annat att de framgent hoppas få se epidemiologiska studier där man följer unga och medelålders människor över flera decennier för att se om sömnbrist kan påverka risken att drabbas av demenssjukdomen. Ett annat potentiellt forskningsområde är givetvis om preparat som blockerar effekten av orexin kan påverka risken att drabbas av alzheimer. Även när det gäller kopplingen mellan orexin och alzheimer är dock de aktuella rönen att betrakta som prematura.
Inte bara inom området alzheimer sker forskning kring det relativt nyupptäckta hormonet orexin. Narkolepsi och alkoholberoende är andra områden där läkemedelskandidater som påverkar hormonet eller dess receptor för närvarande utprövas.