Allmänläkare i Sverige träffar många barn på mottagningen och står för större delen av läkarinsatserna inom barnhälsovården, men det finns tyvärr förhållandevis lite forskning om barn och barnhälsa inom allmänmedicinen. Det gäller såväl nationellt som internationellt.
Därför är Kirsten Lykkes avhandling i ämnet välkommen. Lykke är allmänpraktiker på Nordsjälland och forskare vid Köpenhamns universitet. Hon har mångårig erfarenhet av barnhälsovård från sin egen praktik men också från arbete i nationella danska grupper om barnhälsa. Huvudsyftet med avhandlingen var att undersöka allmänläkarens sätt/förmåga att uppmärksamma barn som på ett eller annat sätt far illa eller är försummade. Internationell litteratur ger vid handen att allmänläkaren möter många barn med psykosociala problem men att dessa problem ganska sällan uppmärksammas.

Lykke visar att det finns ett motstånd hos både föräldrar och läkare att beröra denna typ av problem och försöker klargöra varför det är så genom att undersöka vad som händer i konsultationen mellan doktor, barn och förälder, den s k triadiska konsultationen. Hennes undersökningspopulation är 28 danska allmänpraktiker. Forskningsmetoden är kvalitativ med fokusgruppsintervjuer, enskilda intervjuer och deltagande observation. Under intervjuerna samlade hon in material till 95 fallbeskrivningar, som blev det viktigaste empiriska underlaget i undersökningen.
Avhandlingen består av en sammanfattning och tre artiklar. I sammanfattningen visar Lykke att hon dels är väl förtrogen med forskningsfältet, dels på ett relevant sätt kan väva in en teoretiker som Donald A Schön och hans »reflection-in-action« för att belysa och fördjupa sina forskningsfrågor. I ett fint samspel mellan teori och empiri låter hon bilden av doktorn som traditionell expert respektive reflekterande praktiker växa fram. Hon visar också vilken betydelse de olika arbetssätten har för hur psykosociala problem kan tacklas.
I den första artikeln beskriver hon hur läkaren blir uppmärksam på att något inte är normalt och klargör vad som ligger till grund för uppfattningen om normalitet. Den andra artikeln beskriver hur allmänpraktikern arbetar i den triadiska konsultationen, vilka strategier som används och något om deras möjligheter och begränsningar. Hon berör också de överordnade normerna för bedömningarna och inte minst förtroendets och etikens betydelse. Barnets bästa ställt mot familjens autonomi kan vara ett svårt avvägande, som sällan har något självklart svar.
I den tredje artikeln renodlar Lykke en aspekt av läkarens möte med barn och föräldrar i konsultationen. Hon visar på styrkan i den patientorienterade arbetsmetoden och framhåller den tolkande dialogen som ett viktigt arbetsredskap. Här visar hon med konkreta exempel på kontrasten mellan den mer traditionella, läkarcentrerade medi­­cins­­ka praktiken och det reflekterande arbetssättet i Schöns anda.

Sammanfattningsvis är detta en avhandling där metoderna är ändamålsenliga med hänsyn till syftet. Kombinationen av intervjuer och deltagande observation stärker den interna validiteten och ger bra exempel på hur man kan utveckla god forskning inom allmänmedicinen. Därmed inte sagt att avhandlingen är invändningsfri. Här finns begränsningar, men huvudintrycket är att den tillför väsentlig kunskap om konsultationen med barn och föräldrar. Genom sin sammanvägning av teori och empiri och inte minst genom att påvisa etikens och förtroendets fundamentala betydelse för en lyckad konsultation ger den kunskap som är direkt användbar i allmänläkarens och kanske pediatrikerns vardag.