Under det senaste året har vi översvämmats med rapporter om den lågkonjunktur som världen är inne i. Att hälso- och sjukvården kan drabbas negativt är uppenbart. Låg eller obefintlig tillväxt i ekonomin innebär lägre skatteintäkter och därmed mindre pengar till sjukvården i länder med offentligt finansierad vård.

Man kan således befara att folkhälsan kan komma att försämras under tuffa ekonomiska perioder. Men så tycks inte vara fallet, enligt en artikel som presenteras i den amerikanska vetenskapsakademins tidskrift PNAS. Författarna har studerat vad som hände i USA 1920–1940 och samlat siffror över hur förväntad livslängd och mortalitet förändrades. Förvånande nog förbättrades folkhälsan i USA under den nedgång i ekonomin som brukar kallas »den stora depressionen« och som inträffade åren 1930–1933.

Mortaliteten sjönk i de flesta ålderskategorier. Den förväntade livslängden steg från 57,1 år 1929 till 63,3 år 1932. Intressant är att detta samband noterades även under de ekonomiskt svaga åren 1921 och 1938, vilket ska jämföras med ekonomiskt starka år som 1923, 1926 och 1936–1937, då mortaliteten i stället steg. Men inom ett område ökade dödligheten under depressionsåren, och det gäller självmord. Sammantaget utgör suicid bara en liten andel av alla dödsfall, vilket i stort påverkar dödligheten bara marginellt. Att det rör sig om börsmäklare som kastade sig från New Yorks skyskrapor efter att ha spekulerat bort sina pengar på börsen är emellertid inte korrekt. Författaren John Kenneth Galbraith har i boken »The great crash« tittat på just självmordsstatistiken bland finansanställda i New York och konstaterar att börsspekulanter inte tog livet av sig i större utsträckning under depressionsåren i USA.

Den stora depressionen blev den mest omfattande och mest omskrivna ekonomiska nedgången i västvärlden under 1900-talet. Detta till trots tycks människor paradoxalt nog ha blivit friskare under perioden. Det kan givetvis ses som lite långsökt att hänvisa till vad som hände med folkhälsan för 80 år sedan för att förutsäga utvecklingen i dag. Inte desto mindre är resultaten förvånande. Författarna till den aktuella sammanställningen spekulerar över mer eller mindre långsökta orsaker till det noterade mönstret. En är att människor inte stressas lika hårt i lågkonjunkturer och därför inte drabbas av t ex kardiovaskulära sjukdomar i samma utsträckning. Här kan man givetvis invända att arbetslöshet skapar stress och oro, vilket torde kunna påverka den kardiovaskulära risken. En annan potentiell förklaring är att människor inte har råd att röka och dricka alkohol i samma utsträckning under lågkonjunktur och att detta kan leda till att den förväntade livslängden ökar.

2008 och 2009 års ekonomiska nedgång brukar beskrivas som den värsta sedan depressionen. Många, inte minst i USA som lägger 16 procent av landets BNP på hälso- och sjukvård, befarar att detta kommer att få svåra hälsokonsekvenser. Om den aktuella studien kan stilla den oron kan vi låta vara osagt, och ännu återstår att se om effekterna på folkhälsan blir desamma som på 1930-talet. Klart är dock att stress till följd av finansiella katastrofer, som t ex när banker går i konkurs och männi­skors besparingar hotas, är allt annat än bra för hälsan. En artikel publicerad i tidskriften Globalization and Health (refererad i Läkartidningen nr 16/2008) visade att fler människor drabbas av hjärtinfarkt i tider av finansiell oro.