Tonårsflickor med diabetes mellitus typ 1 har högre frekvens amenorré och oligomenorré, längre menscykler och större variationer i sin menscykel än kontroller. Det rapporteras i en studie pub­­licerad i Fertility and Sterility.
Mensstörningar är vanligt förekommande hos tonårsflickor med diabetes mellitus typ 1, men frekvensen hos dem med optimal metabol kontroll är inte känd. Den prospektiva studien genomfördes på 56 tonårsflickor med insulinbehandlad diabetes mellitus typ 1 som jämfördes med 56 friska kontroller, matchade med avseende på gynekologisk ålder och BMI.

Det visade sig att tonårsflickor med diabetes mellitus typ 1 hade en onormal menscykel i högre utsträckning än kontrollerna men även att mensstörningarna blev allvarligare vid sämre metabol kontroll. Förekomsten av oligomenorré var fördubblad hos flickor med diabetes trots god metabol kontroll. En positiv korrelation sågs mellan HbA1c och cykellängden och mellan insulindos och variationerna i cykellängden. HbA1c-nivån var den en­da identifierade riskfaktor som bestämde menscykelns längd vid typ 1-diabetes. En regressionsanalys visade att för varje enhets ökning i HbA1c ökade menscykelns längd med 5,1 dagar. Denna studies styrka är den prospektiva uppföljningen av menscyklerna och de åtgärder som vidtagits för att se till att en noggrann registrering utfördes. Svagheten är bristen på mätningen av hormonnivåer och i någon mån den korta observationstiden på ca 5 månader.
Slutsatsen blir att det är väsentligt att rikta in sig på att åstadkomma en bra metabol kontroll, då man därigenom kan påverka graden av mensstörning. Studien visar dock att mensstörningar förekommer även hos tonårsflickor med en välinställd diabetes mellitus typ 1. Problemet bör observeras och hanteras av både den ungas diabetesdoktor och personal som arbetar på ungdomsmottagningar.