Kritisk sjukdom medför katabolism med förlust av muskelmassa, påverkad immunologi och ibland neuromyopati med uttalad muskelsvaghet och pareser. Även de neuropsykiatriska konsekvenserna är påtagliga. Olika förebyggande åtgärder har prövats, men få har utvärderats systematiskt.

I majnumret av Lancet finns dock en väldesignad studie som utvärderar kombinationen av ytlig sedering med dagliga avbrott och tidig fysikalisk mobilisering tillsammans med ADL-träning vid intensivvård av respiratorbehandlade
pa­­tienter. Tidigt insatt aktiv rehabilitering (<72 timmar efter påbörjad respiratorbehandling) med systematisk ökning av mobiliseringsgraden och trä­ning av ADL-funktioner jämfördes med sedvanlig behandling, där rehabiliteringen startades först efter avslutad respiratorbehandling. Målet var att studera om ytlig sedering och aktiv mobilisering påverkade funktionellt och neuropsykiatriskt status vid utskrivningen. 104 patienter ingick i den randomiserade och kontrollerade studien. Mobiliseringsteamet som utförde interventionen skildes tidsmässigt från övriga vårdteam, med minimerad kommunikation om grupptillhörighet. Resultaten utvärderades utan kännedom om grupptillhörighet – en design som ligger så nära blindning som möjligt. Interventionen var relativt kortvarig, ca 20 minuter per dag, men följde ett strikt protokoll med successivt ökande mobilisering och deltagande i ADL-funktioner.Resultaten visade att fler i behandlingsgruppen uppnådde oberoende funktionellt status vid utskrivning från sjukhuset (59 respektive 35 procent, P < 0,02), hade färre dagar med delirium (2,0 re­spektive 4,0 dagar, P < 0,02), hade fler respiratorfria dagar (3,4 respektive 6,1 dagar, P < 0,02), och dessutom var tiden till s k milstolpar i mobiliseringen (ur sängen, stående, marsch på stället, förflyttning till säng och gående) kortare (P < 0,0001). Någon skillnad avseende mortalitet, IVA-vårdtid eller sammanlagd vårdtid fanns inte. Det förelåg ingen ökad frekvens komplikationer, som cirkulatorisk eller respiratorisk påverkan, accidentell extubation eller rubbade dränage och katetrar. Eftersom det inte heller förelåg skillnader i muskelstyrka vid utskrivningen kan det tyda på att patienterna bättre anpassade sig till sitt nya funktionella status snarare än att de tränade upp muskelstyrka.Det förefaller också som om mobiliseringsproceduren i sig påverkade förekomsten av IVA-delirium, möjligen genom ökad nödvändig kommunikation mellan patient och personal. Då det heller inte fanns skillnader i sederingsgrad eller dosering av sederingsmedel och analgetika grupperna emellan kan behandlingseffekten främst hänföras till att den ytliga sederingen kunde utnyttjas för de tidigt insatta rehabiliteringsåtgärderna. Studien visar alltså goda effekter av tidig mobilisering och aktivering av respiratorbehandlade IVA-patienter. Ett kliniskt genomförande torde kräva resurser i form av god bemanning, hög närvaro av sjukgymnaster och tillgång till praktiska och anpassade hjälpmedel.