Den hittills största studien av endovaskulär intervention vid aterosklerotisk njurartärstenos har nu publicerats i New England Journal of Medicine.
I studien inkluderades 806 patienter med njurartärstenos som randomiserades (1:1) antingen till medicinsk behandling enbart eller till revaskularisering i kombination med medicinsk behandling. De två grupperna var väl matchade utan signifikanta skillnader i demografi (63 procent män, medelålder 70 år), rökning, övrig sjuklighet, njurfunktion (eGFR 40 ml/min), blodtryck och stenosgrad (medel 75 procent).
Blodtrycksmedicineringen skilde sig något mellan grupperna: i revaskulariseringsgruppen behandlades färre med kalciumflödeshämmare och fler med RAS-blockad än i icke-interventionsgruppen. Patienter som bedömdes ha säker nytta av endera kärlkirurgisk intervention eller endovaskulär revaskularisering inom sex månader inkluderades inte i studien. Njurfunktionen, mätt som inverterade värdet av serumkreatinin, var den primära effektvariabeln (medianuppföljningstid 34 månader). Sekundära utfall som studerades var effekt på blodtryck, akut och dialyskrävande njursvikt, kardiovaskulära händelser och mortalitet.

I båda grupperna avvek man från protokollet hos en mindre andel av de randomiserade patienterna: 17 procent i revaskulariseringsgruppen genomgick ingen angioplastik, hälften av dem på grund av att låggradig stenosgrad konstaterades vid ingreppet, och hos 6 procent av de medicinskt behandlade bedömdes revaskularisering vara nödvändig.
Endovaskulär revaskularisering utfördes hos 335 patienter, varav 95 procent fick stent. Tekniskt bedömdes 95 procent av ingreppen som lyckade. Den medicinska behandlingen innefattade optimal blodtryckskontroll, statiner och trombocytaggregationshämmare. Vid uppföljningen fanns en tendens till (P = 0,06) att revaskulariseringsgruppen hade långsammare progresstakt i fråga om njurfunktionsnedsättning än den medicinskt behandlade gruppen. Skillnaden saknar klinisk betydelse, och serumkreatininvärdena skilde sig inte mellan grupperna. Det fanns inte heller några signifikanta skillnader i övriga sekundära utfall förutom marginellt lägre dia­stoliskt blodtryck i den medicinskt behandlade gruppen i slutet av studien. Författarna kunde inte finna någon undergrupp (t ex grad av njurfunktionsnedsättning eller stenosgrad) som hade positiv effekt av revaskularisering. Omedelbara komplikationer rap­porterades hos 9 procent av patienterna (drygt hälften bedömdes som allvarliga) och hos ytterligare 11 procent under månaden efter ingreppet (en femtedel allvarliga, inkluderande två dödsfall).

Författarna konkluderade att revaskula­risering vid aterosklerotisk njurartär­stenos medför risk för allvarliga komplikationer och inte ger några fördelar avseende njurfunktion, blodtryck, renala och kardiovaskulära komplikationer eller överlevnad. Resultaten manar således till stor restriktivitet med intervention vid aterosklerotisk njurartär­stenos.
Studien ger inte svar på frågan för vilka patienter indikation för revaskulisering kvarstår, och det saknas information om varför och hur många patienter som uteslöts från randomisering vid screeningen. Vid den största deltagande kliniken fann man vid en genomgång att av patienter med >60 procents stenosgrad randomiserades 25 procent, och 8 procent genomgick revaskularisering utanför studien främst på grund av svårkontrollerad hypertoni och snabbt försämrad njurfunktion.