Traumatiska skallskador hos barn orsakar i USA ca 600 000 akutbesök årligen, och ca 50 procent genomgår DT-skalle. Samtidigt kräver ytterst få ytterligare medicinska åtgärder. Problemet är att identifiera dem som löper risk för komplikationer. En ytterligare aspekt är strålskyddshygien, där uppskattningar i USA anger risken för letal hjärnmalignitet inducerad av DT-skalle till 1 per 1 000–5 000 undersökningar, med ökad risk i yngre åldrar.

I syfte att definiera och validera prediktiva parametrar för att identifiera skallskadade barn med låg risk för allvarliga hjärnskador genomfördes i USA en prospektiv studie. 42 412 barn under 18 år med skallskador inom de senaste 24 timmarna och Glasgow coma scale 14–15 inkluderades. Både studie- och valideringsgruppen delades in i ytterligare grupper: 2–18 år respektive yngre än 2 år (preverbal grupp). Skademekanismen registrerades liksom definierade kliniska variabler. Eventuell DT-skalle beslutades av ansvarig läkare.

Sex prediktionsparametrar identifierades för barn under 2 år: onormalt mentalt status, skalphematom, medvetandeförlust, allvarlig traumamekanism, palpabel skallfraktur och avvikande beteende enligt föräldrarna. Om ingen parameter förelåg blev sensitiviteten 98,6 procent i studiegruppen respektive 100 procent i valideringsgruppen (95 procents konfidensintervall) och det negativa prediktionsvärdet 99,9 procent re­spektive 100 procent. Motsvarande sex prediktionsparametrar för barn i åldern 2–18 år var onormalt mentalt status, medvetandeförlust, kräkningar, allvarlig traumamekanism, palpabel skallfraktur och svår huvudvärk. Om ingen parameter förelåg var sensitiviteten 96,7 procent i studiegruppen och 96,8 procent i valideringsgruppen, me­dan det negativa prediktionsvärdet var 99,95 procent i båda grupperna. Inga kliniskt allvarliga skallskador missades med prediktionsparametrarna, och inga dödsfall förekom i någon grupp.
DT-skalle utfördes hos 35,3 procent av samtliga barn och gav traumatiska fynd i studiegruppen hos 8,1 procent under 2 års ålder respektive hos 9,8 procent över 2 års ålder och i valideringsgruppen hos 4,1 procent respektive 5,2 procent. Av dessa hade dock endast 376 (0,9 procent) kliniskt signifikanta hjärnskador, varav 60 genomgick neurokirurgi (0,1 procent), utan skillnader mellan studie- och valideringsgrupperna eller mellan åldersgrupperna (0,1–0,2 procent i re­spektive).

Med dessa resultat utarbetade författarna en algoritm, uppdelad för barn under respektive över 2 års ålder. Oavsett barnets ålder identifierar studien förändrat mentalt status och tecken på skallfraktur som de viktigaste prediktionsparametrarna för huruvida DT-skalle ska utföras, vilket krävs hos endast ca 14 procent av barnen.
Artikeln knyter an till en tidigare artikel i Läkartidningen (2007;104: 1930-2) av undertecknad och medförfattare angående SBU:s rapport om rutiner vid hjärnskakning hos vuxna och barn över 18 månaders ålder, vari föreslogs akut DT-skalle och direkt hemgång om inga patologiska fynd sågs. Vi reste bl a strålhygieniska invändningar och efterlyste i stället studier av prediktionsfaktorer för att identifiera patienter med risk för kliniskt relevanta hjärnskador.