Cancertumörer har flera strategier för att undkomma kroppens immunförsvar och skapa en fördelaktig miljö för okontrollerad tillväxt. I en studie har vi genom flera olika in vivo- och in vitro-försök visat hur tumörceller producerar kolesterolmetaboliter, som hämmar kroppens immunförsvar.

Vi har visat att många tumörtyper producerar oxisteroler (kolesterolmetaboliter) som aktiverar oxisterolre­cep­torn α (LXRα) i dendritiska celler. LXRα är en transkriptionsfaktor som reglerar uttryck av målgener, vilket i sin tur leder till lägre nivåer av kemokinreceptorn CCR7. CCR7 är viktig för att de dendritiska cellerna ska kunna migrera till lymfkörtlarna, där de aktiverar det övriga immunförsvaret. Låga nivåer av CCR7 får dramatiska konsekvenser eftersom detta leder till att immunförsvaret försvagas.
Vidare har vi visat att möss som överuttrycker sulfuryltransferaset SULT2B1b, ett enzym som inaktiverar oxisteroler och därmed LXRα-receptorn, får
reducerad tillväxt av implanterade tumörer. I dessa möss har dendritcellernas CCR7-nivå återställts, och därmed sker en ökad migration av dendritiska celler till lymfkörtlarna. En blockering av kolesterolsyntesen och därmed bildningen av oxisteroler gav reducerad tillväxt av tumörer. När immunceller från möss med LXRα-genen borttagen (knockoutmöss) transplanterades till möss som hade de egna immuncellerna inaktiverade reducerades tillväxten av tumörer jämfört med förhållandet hos möss som tillfördes immunceller med intakt LXRα-gen.

Våra experiment visar tydligt att LXRα spelar en viktig roll för kontrollen av tumörutveckling genom att denna receptor styr uttrycket av CCR7 i immunceller. Denna upptäckt antyder att ämnen som hämmar produktionen av oxisteroler eller på annat sätt inaktiverar LXRα kan vara kandidater för immunterapi mot cancer. Vår studie öppnar således för nya möjligheter att förbättra eller utveckla behandlingar mot tumörsjukdomar.
Det blir nu än viktigare att i detalj undersöka kolesterolets och LXRα:s roll inom cancerbiologin. Framtida studier måste identifiera vilka specifika kole­sterolmetaboliter som tumörerna producerar och kartlägga vilka av dessa som i sin tur aktiverar LXRα.

Det finns ytterligare en LXR-gen, LXRβ, som för övrigt upptäcktes i vårt laboratorium, och det blir nu mycket intressant att undersöka hur tillväxten av tumörer i möss kontrolleras när LXRβ-genen är borttagen i dentritiska celler (och även i möss där båda generna saknas, s k LXRα-LXRβ-dubbelknockout­möss). Om dessa försök tydligt visar att även LXRβ påverkar tillväxten av tumörer så styrker detta möjligheten att pröva kolesterolsynteshämmare vid tumörbehandling.