Triage har blivit populärt på akutmottagningar på svenska sjukhus under senare år. I korthet är triage ett sorteringssystem för att strukturera och effektivisera patientflödet för att skapa en säkrare, effektivare och inte minst snabbare bedömning av de sökande. Inte sällan har triage kopplats samman med »lean«, ett begrepp hämtat från japansk bilindustri. Men vilken evidens finns egentligen kring triagearbete inom akutsjukvården? Den frågan har SBU ställt sig, och för att svara på det har man sammanställt det vetenskapliga läget inom fältet. Sammantaget är evidensen kring triage ganska klen, konstaterar den statliga myndigheten, som efterfrågar mer forskning.

Triage har av SBU definierats som systematisk indelning av patienter på en akutmottagning för att avgöra vilken prioritet en patient bör ges utifrån dennes hälsotillstånd. Det är en ganska smal definition, som alltså inte omfattar hur man organiserar flödet av patienter i olika processer, något som för många är synonymt med triage. SBU har letat efter studier inom fältet publicerade mellan 1966 och 2009. Man har exkluderat triagerelaterade studier kring sökande till psykiatrin och barn. Således omfattar studierna bara vuxna sökande till somatiska akutmottagningar. De studier som SBU hittat har gåtts igenom och värderats. Talande är att av alla studier som hittats har SBU inte bedömt att någon av dem kan klassificeras som av »hög kvalitet och hög relevans«.

Triage innebär att man tittar på ett antal parametrar, t ex saturation, hjärtfrekvens, blodtryck och medvetandegrad, och utifrån dessa värderar hur en given patient bör prioriteras. Det finns ett flertal olika triagemetoder, däribland METTS (Medical emergency triage and treatment system), ADAPT (adaptivt processtriage) och Manchester triage scale. Dessa metoder skiljer sig såtillvida att de bland annat värderar ovan nämnda parametrar olika. Samtliga metoder har förespråkare och kritiker, men kan man säga att det finns vetenskaplig evidens för att någon av metoderna är bättre än de andra? Nej, konstaterar SBU, som fastslår att det i nuläget inte finns vetenskaplig grund för att en triagemetod skulle vara bättre eller sämre än en annan.

Men några saker kan man med hyfsad säkerhet konstatera utifrån de publicerade studierna. SBU bedömer att det finns »måttligt starkt vetenskapligt stöd« för att patienter med enklare åkommor får träffa en läkare snabbare om ett »snabbspår« eller »fast-track« är infört för enklare åkommor och för att den sammanlagda tiden som en patient spenderar på akuten blir kortare. Likaså bedömer myndigheten att det vetenskapliga stödet är ”måttligt starkt” för att »snabbspår« gör att färre patienter med enklare åkommor lämnar akutmottagningen utan att ha bedömts.

Att forskning kring triage är högst relevant inser man då 54 av Sveriges 74 sjukhusbundna akutmottagningar tillämpar triage. SBU vill se mer forskning inom fältet och efterfrågar kontrollerade studier och direkta jämförelser mellan olika triagemetoder. De studier som finns i dag bygger främst på jämförelser kring hur det var innan respektive efter att triage infördes på en given akutmottagning. Säkerheten vid triage definieras ofta som hur många som dör efter att ha blivit bedömda att tillhöra en viss riskgrupp (dålig säkerhet är således att många som blivit kategoriserade som låg risk avlider) men det är ett alltför trubbigt mått, konstaterar SBU, som också anser att det råder brist på studier kring hur patienterna upplever triage. Dessutom behövs studier av de hälsoekonomiska konsekvenserna av triage.