I New England Journal of Medicine presenteras tre kliniska multicenterstudier kring två preparat mot multipel skleros (MS) som båda kan tas per os: kla­dribin och fingolimod. Perorala preparat mot MS kan bli ett välkommet till­skott i den farmakologiska arsenalen mot sjukdomen; hittills har endast injektionspreparat funnits tillgängliga.

Kladribinstudien kallas Clar­ity och omfattar drygt 1 300 patienter med MS som följdes under drygt två år. Behandling har jämförts med placebo. Deltagarna indelades i grupper som medicinerades vid två eller fyra tillfällen per år, där varje tillfälle omfattade dagligt intag av medicinen i 4–5 dagar. Detta innebär således att deltagarna tog medi­cinen bara 8–20 dagar per år. Primärt effektmått var återfall i sjukdomen. Löpande MR-undersök­ningar av hjärnan har gjorts; dessutom har man följt ytterligare ett antal kliniska parametrar.
Resultatet visar sammantaget en relativ riskreduktion vad gäller återfall på ca 58 procent med dosen 3,5 mg/kg kroppsvikt och på 55 procent med dosen 5,25 mg/kg kroppsvikt hos de patienter som behandlades med preparatet jämfört med dem som fick placebo.

Fingolimod har i de så kallade Freedom- och Transforms-studierna, som vardera inkluderar runt 1 300 patienter, jämförts med både placebo och intramuskulära injektioner av interferon beta-1a en gång per vecka, vilket ofta erbjuds MS-patienter. Till skillnad från kladribin ges fingolimod dagligen. Jämfört med placebo hade fingolimod en effekt av samma magnitud som kladribin med en relativ riskreduktion vad gäller återfall på 54 procent med doseringen 0,5 mg och 60 procent med doseringen 1,25 mg. När man i stället jämförde preparatet med interferon beta-1a noterades även där en förbättring med en riskreduktion på 52 procent med dosen 0,5 mg och 39 procent med dosen 1,25 mg. Tittar man på sekundära effektmått, såsom resultaten av MR-undersökningarna och andra kliniska mått, noterades att båda preparaten var klart effektivare än placebo. Fingolimod var även effektivare än interferon beta-1a. Vad gäller biverkningar kan man sammanfattningsvis säga att studierna visade att såväl fingolimod som kladribin tycks ha gans­ka begränsade och dosberoende biverkningar. Lymfocytopeni var klart vanligaste biverkan för patienter som behandlades med kladribin, medan ett antal fall av bradykardi och leverpåverkan noterades bland fingolimodbehandlade.
New England Journal of Medicine konstaterar i en kommentar till artikeln att det visserligen bara är fingolimod som testats mot interferon, men sannolikt är både fingolimod och kladribin minst lika effektiva som de behandlingar som erbjuds i dag, med den stora fördelen att de kan tas i tablettform.