Litium är det viktigaste läkemedlet vid behandling av bipolär affektiv (manodepressiv) sjukdom. Litiumorsakad njursvikt – uremi – har av psykiatrer men inte av nefrologer ansetts obefintlig eller extremt sällsynt. I syfte att klarlägga frågan har vi genomfört en epidemiologisk studie, som är den första någonsin i sitt slag.

Vi undersökte förekomsten av uremi bland litiumpatienter i regionerna Skåne och Västra Götaland. Med hjälp av Svenskt njurregister hämtade vi in uppgifter om pågående eller tidigare litiumbehandling från samtliga patienter som var i dialysbehandling eller var njurtransplanterade första mars 2005. Alla litiummottagningar lämnade relevanta, avidentifierade upplysningar om alla sina patienter.
I en befolkning på 2 684 157 (30 procent av Sveriges) fann vi 3 369 litiumpatienter och 2 202 uremipatienter, av vilka 25 uppgav att de behandlas med eller hade behandlats med litium; felaktig uppgift förelåg i 4 fall. På basen av en detaljerad genomgång av de återstående 21 patienternas journaler och förutbestämda kriterier för orsakssamband och sambandets styrka drog vi slutsatsen att litium orsakat njurskadan hos 18 patienter. Hos 14 patienter var litium den enda möjliga orsaken och hos 4 den väsentligaste bidragande orsaken. Den totala uremiprevalensen i litiumpopulationen (0,54 procent) var drygt sex gånger hög­re än i den allmänna befolkningen och den standardiserade prevalensen mer än trefaldigad (SMR 433; 95 procents konfidensintervall 265–672; P < 0,001). Litiums njurskadande potential kan inte längre ifrågasättas. Uremifrekvensen är dock inte högre i en oselekterad litiumpopulation än att en enskild psykiater kan undgå att under hela sitt yrkesliv möta en enda sådan patient. Det kan vara förklaringen till att många trott att litiumuremi är ett obefintligt problem. Modern litiumbehandling är utformad i syfte att minska risken för bl a njurskador. Frågan är om det lyckats. Att besvara den frågan är en angelägen forskningsuppgift. Våra data ger inte svaret, ty samtliga våra 18 litiumuremipatienter hade påbörjat sin behandling under perioden 1967–1980, som kan kallas förmodern. Modern litiumbehandling var allmänt genomförd i Sverige först ungefär 1985. Under den förmoderna perioden var litiumdoseringen hög, ibland enorm, och säkerhetskontrollerna obefintliga eller rudimentära. I motsats härtill kännetecknas modern litiumbehandling av individuellt utprovad, lägs­ta möjliga litiumdos, standardiserat tolvtimmarsprov för S-litium och bestämda säkerhetsrutiner, som tar sikte på alla de vanligaste biverkningarna, särskilt njurskador.