Sedering och analgesi anses vara en viktig del av intensivvården. Målet är att minska smärta, ångest och oro och att underlätta respiratorbehandling. Detta har betraktats som en självklar och nödvändig behandling. Emellertid visades redan för 10 år sedan att kontinuerlig sedering medförde förlängning av både respiratortid och sjukhusvistelse. Dessutom ökade de intensivvårdsrelaterade komplikationerna, lik­som an­talet »onödiga« datortomografiundersökningar på grund av djup, sederingsorsakad medvetslöshet. Detta kunde undvikas genom dagliga sederingsavbrott. Sådana avbrott har dock bara i liten utsträckning tillämpats i Sverige.

Få, om ens några, sederingsmedel är idealiska från intensivvårdssynpunkt. Nyare sederingsmedel (alfa-2-agonister) och analgetika (remifentanil) kan emellertid innebära en förändring. Tendensen i Sverige är dock tydlig: man eftersträvar en allt ytligare sederingsnivå med god samtidig analgesi. Sederingens betydelse för symtom på posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) och patienternas subjektiva upplevelser efter intensivvården har också uppmärksammats allt mer och delvis kunnat knytas till sederingsdjup och sederingsmedel.

I en nyligen publicerad studie i Lancet har den återhållsamma sederingsstrategin drivits till sin spets. I studien randomiserades patienterna till antingen ingen sedering eller sedering med propofol och midazolam. Analgesi gavs i form av morfin i bolusdoser vid behov. I den slutliga analysen inkluderades 113 patienter.
Studien visade signifikant ökat antal respiratorfria dagar i interventionsgruppen (13,8 dagar) jämfört med sederingsgruppen (9,6 dagar). Vårdtiden på IVA och sjukhusvistelsen var också signifikant kortare i gruppen utan sedering. IVA-mortaliteten var lägre i interventionsgruppen än i sederingsgruppen, 22 procent jämfört med 38 procent. Skillnaden var dock inte sig­ni­fikant. Morfindoserna var desamma i båda grupperna och låga, 0,3 mg/timme, omräknat till en person på 70 kg. I interventionsgruppen, utan sedering, fick dock 18 procent sedering vid mer än två tillfällen. Ett viktigt fynd var att förekomsten av agiterat delirium var signifikant högre i interventionsgruppen (20 procent jämfört med 7 procent). Gruppen utan sedering behövde då ökad tillsyn och högre doser haloperidol.

Studien är uppseendeväckande i flera avseenden. Den visar att det är möjligt att behandla svårt sjuka respiratorpatienter utan sedering med åtföljande kortare respirator- och vårdtider och utan ökad frekvens av vårdtekniska komplikationer. Det finns emellertid en påtagligt ökad risk för agiterat delirium då sedering inte ges – en allvarlig komplikation med hög mortalitet i sig. Studien saknar upplysningar om patienternas subjektiva upplevelser, inte ens förekomsten av smärta värderas systematiskt, inte heller frekvensen PTSD-symtom finns angiven.
Både den åtföljande ledaren och studien saknar ett patientperspektiv, en mycket viktig aspekt i all utvärdering av sederingsstrategier på IVA. Ytterligare randomiserade studier krävs för att värdera resultaten, framför allt utifrån ett patientperspektiv, innan strategin kan rekommenderas kliniskt.