Sverige har en internationellt sett låg frekvens av olycksfall bland barn. De olyckor som sker, sker oftast i hemmet, närmare bestämt i köket, enligt Räddningsverket. Min av­hand­ling handlar om hur vi kan skaffa oss mer kunskap om barn­olycksfall och därmed förebygga dem – med fokus på skåll- och brännskador. Att förebygga är viktigt. Smärtan är avsevärd, behandlingstraumat stort och sjukhusvistelserna och rehabiliteringen kan vara långa, ibland med bestående men.

Syftet med avhandlingen var att beskriva barns (0–6 år) utsatthet för olycksfallsrisker i hemmiljön genom att fokusera på föräldrars uppgifter om hur de följer olycksförebyggande råd, bränn- och skållskadornas omfattning, föräldrars uppfattning om påverkande faktorer och effekten av individanpassad information om barnolycksfall. Jag har använt mig av enkätsvar från föräldrar, med ett representativt urval för Malmö som helhet. Jag har också granskat barnens journaler avseende bakgrundsdata och diagnos, intervjuat föräldrar till barn som skållskadats och gjort en interventionsstudie.
Drygt 30 procent av föräldrarna uppgav att de följde mindre än hälften av de förebyggande råd som sjuksköterskan från barnhälsovården förmedlat. Föräldrarnas bakgrund och socioekonomiska situation hade betydelse. Med låg utbildning minskade benägenheten att följa råden. De barn som oftast drabbades av brännskador var 1–2 år gamla och pojkar (64 procent). Barn till utlandsfödda drabbades oftare än barn till svenskfödda.

81 procent av brännskadorna var skåll­skador. Föräldrarnas uppfattning om vilka faktorer som orsakade skållskadan kan beskrivas i två teman: avvikelse från det normala och missbedömning av barnets förmåga. En faktor var t ex att något oförutsett inträffade, som ett oväntat besök eller att någon familjemedlem var trött eller stressad. Föräldrarna beskrev att de ofta överskattade barnets förmåga att förstå faror och var inte medvetna om vad barnet kunde göra innan barnet gjort det. Det handlade om missbedömning av barnets snabbhet och räckvidd men också om barnets förmåga att förstå risker.
Föräldrarna uppgav att de hade svårt att följa med i barnets snabba utveckling, särskilt under de två första lev­nads­åren. Individanpassad, utökad information i samband med hembesök, vid behov med språkligt och kulturellt stöd (hälsoinformatörer), visade sig ha mind­re inverkan på attityden till barnolycksfall men större inverkan på vilka åtgärder som vidtogs i hemmet för att minska risken för barnolycksfall.

De slutsatser som kan dras från resultatet av studierna är att föräldrar underskattar barns räckvidd och snabbhet men överskattar barns förmåga att förstå risker i hemmet och att riktad och individanpassad rådgivning kan motivera till fler olycksförebyggande åtgärder i hemmet. Vidare väcks frågan om hur barnhälsovården når och möter föräldrarna med sin information om förebyggande åtgärder. Kunskap från dessa studier ger stöd för att barnhälsovården bör arbeta mer individanpassat.


Föräldrar underskattar barns räckvidd och snabbhet men överskattar barns förmåga att förstå riskerna i hemmet. Foto: Författaren