Den ökade användningen av mobiltelefoner under de senaste decennierna har lett till oro över eventuella hälsoeffekter förknippade med radiofrekventa fält från mobiltelefoni. International Agency for Research on Cancer (IARC) initierade i slutet av 1990-talet en fall–kontrollstudie med syfte att studera om mobiltelefonanvändning påverkar risken för tumörer huvudet. Studier har genomförts i 13 länder och följer samma studieprotokoll. Patienter som nyinsjuknat under perioden 2000–2004 har identifierats i nära samarbete med klinikerna. Friska kontrollpersoner har valts slumpmässigt från den allmänna befolkningen. Detaljerad information om mobiltelefonanvändning och andra relevanta exponeringar har inhämtats via standardiserade personliga intervjuer. Nu har resultat publicerats från de internationella analyserna av gliom och meningiom. Totalt ingår 2 708 patienter med gliom och 2 409 patienter med meningiom samt matchade kontroller.

Resultaten visar reducerade oddskvoter (OR) för gliom och meningiom bland personer som använder mobiltelefon regelbundet (OR för gliom 0,81; 95 procents konfidensintervall, KI, 0,70–0,94) och för meningiom 0,79; 95 procents KI 0,68–0,91). Ingen ökad risk observerades >10 år efter att man börjat använda mobiltelefon (OR för gliom 0,98; 95 procents KI 0,76–1,26; för meningiom 0,83; 95 procents KI 0,61–1,14). De reducerade riskestimaten kan åtminstone delvis förklaras av selektionsfel som uppstått på grund av bortfallet; mobiltelefonanvändare har varit mer villiga att delta i studien, vilket lett till att riskerna underskattas med ca 10 procent. Analyser har också gjorts av sammanlagt antal samtal och sammanlagd samtalstid. För antal samtal sågs ingen riskökning eller antydan till trend i någon av de tio exponeringskategorierna. För samtalstiden sågs heller ingen riskökning eller antydan till trend i de nio första exponeringskategorierna, men en förhöjd risk observerades i den högsta exponeringskategorin (>1 640 h, ca 5 procent av populationen); OR för gliom 1,40 (95 procents KI 1,03–1,89) och för meningiom 1,15 (95 procents KI 0,81–1,62). En trolig förklaring är att rapporteringsfel (»reala bias«) har påverkat dessa resultat; i denna exponeringskategori finns personer som rapporterat osannolika användningstider, t ex mer än tolv timmar per dag, året om i flera år, och detta är vanligare bland patienterna än bland kontrollerna. Rapporteringsfel är ett problem även i analyserna som tar hänsyn till på vilken sida telefonen har hållits; i de flesta analyserna är riskestimaten högre för tumörsidan, oavsett hur lång tid eller hur många samtal som ringts, och samtidigt är riskestimaten kraftigt reducerade på motsatta sidan. Det verkar inte biologiskt plausibelt att mobiltelefonanvändning skulle öka risken för tumör på den sida där telefonen hålls och samtidigt minska risken att få en tumör på den andra sidan.

Sammantaget tyder de flesta resultaten från Interphonestudien inte på någon ökad risk för hjärntumör i samband med mobiltelefonanvändning. Data från Cancerregistret (till och med 2008) visar inte någon ökad trend för gliomincidensen sedan mobiltelefoni introducerades, men mycket intensiv mobiltelefonanvändning och längre induktionstider än 15 år bör följas upp i kohortstudier med prospektiv design så att rapporteringsfel och selektionsfel kan undvikas. Det finns ännu inga publicerade studier av hjärntumörer hos barn. Institutet för miljömedicin deltar i en internationell studie av barn och ungdomar, CEFALO, där materialet är färdiginsamlat och analyser pågår. Vidare pågår vid institutet en kohortstudie av mobiltelefonanvändare, COSMOS, som ger möjlighet att studera långtidsanvändning och även andra sjukdomar än cancer, exempelvis neurodegenerativa sjukdomar.