Det är känt att tibetaner är mycket väl anpassade för att leva med låga syrenivåer. En analys publicerad i Science kan nu visa på genetiska förklaringar till hur detta uppkommit.
Tibets högländer är bland de mest extrema miljöer en människa kan leva i. Jämfört med invånarna i Anderna uppvisar tibetanerna en samling distinkta fysiologiska egenskaper, såsom nedsatta syrenivåer i artärer och sänkta hemoglobinhalter (i genomsnitt 36 g/l lägre i Hb-värde). Den genetiska bakgrunden till detta har dock varit okänd.

Forskargruppen valde först vissa kandidatgener som tros delta i omsättningen av HIF (hypoxia-inducible factor), som har en viktig reglerfunktion i syrehomeostasen och troligen är inblandad i anpassningen till höga höjder. Sedan analyserades genomet på 31 obesläktade tibetaner och jämfördes med motsvarande från både kinesiska och japanska låglandspopulationer; detta för att identifiera genregioner under stark positiv selektion hos just tibetaner.
Det visade sig att flera selekterade regioner innehöll gener som är relevanta för HIF. Vissa haplotyper av generna EGLN1 och PPARA kunde särskilt kopplas till lägre hemoglobinnivåer (P < 0,002 respektive < 0,0009). Detta kan enligt författarna ge bevis för anpassning till höga höjder på ett sätt som är unikt för tibetaner. En tänkbar förklaring till förhållandet är att EGLN1 minskar transkriptionen av erytropoetin och därigenom sänker Hb-halten. Dessutom har PPARA-agonisten tesaglitazar visat sig kunna sänka Hb-nivåer hos patienter i kliniska prövningar, vilket kan tyda på hur denna gen verkar. Författarnas tolkning är att de sänkta Hb-nivåerna kan motverka negativa komplikationer såsom hyperviskositet, ett fenomen som ses hos låglandsbefolkning vid exponering för höga höjder. De efterlyser också fler funktionella analyser av EGLN1 och PPARA, som kan ge värdefulla ledtrådar till hur kroppen svarar på hypoxi.