Kvinnor får diagnosen depression dubbelt så ofta som män, medan män tar sitt liv dubbelt så ofta som kvinnor. Könsskillnaderna uppstår i tidiga tonår, i 13–14-årsåldern. I forskning om depression har patientperspektivet sällan uppmärksammats, och männens berättelser saknas nästan helt.
Denna avhandling jämför intervjuer med 37 deprimerade patienter i primärvården (18 män och 19 kvinnor i åldrarna 17–66 år) med porträtteringar i svensk dagspress och i medicinskt vetenskapliga artiklar.

Uttrycken och förklaringarna varierade hos våra informanter beroende på både genus och klass. Hem och arbete hade olika prioritet. Männen talade mer om fysisk smärta, medan kvinnorna hade lättare att ge ord åt skam och skuld. I botten handlade det för både män och kvinnor om högt ställda krav och förväntningar, om att vara »kravmärkt«. Fyra symboliska sjukdomsberättelser förmedlades: »träffad av blixten«, »tärande mörker«, »blackout« och »långsam kvävning«.
»Träffad av blixten« var en typiskt manlig berättelse, att plötsligt och oförmodat vara drabbad av yttre omständigheter. Alla i den här kategorin prioriterade arbetet och upplevde arbetsrelaterad press och stress. Familjeangelägenheter nämndes sällan som an­ledning till sjukdom. »Långsam kvävning« förekom enbart bland kvinnor. Depressionen kom smygande och var som en negativ spiral som långsamt kvävde livslusten. Orsaken kom inifrån dem själva och hade att göra med det egna sättet att förhålla sig till livet. På det stora hela var dock kvinnornas berättelser mer varierande och återgav alla fyra typberättelserna.
Ungdomarna var starkt påverkade av bilder i medier. För tjejerna var bilden av depression ofta en ensam, gråtande kvinna, oförmögen att sköta sitt vardagsliv. För killarna fanns inga deprimerade män att förhålla sig till. De använde ofta bilder och metaforer från filmer som betonade manlighetsideal, t ex att vara en »Rambo« som ensam brottades med sina inre demoner.

Trots att män och kvinnor hade olika uttryck och förklaringar till depression, så beskrevs dessa genusrelaterade skillnader i medicinska artiklar framför allt i biologiska termer. Detta ger ett individuellt perspektiv på depression och gör kön till en fråga om könshormoner snarare än om de sociala och kulturella aspekterna av kön (genus).
Uppmärksamhet på genuskodade sjukdomsberättelser kan vara av betydelse för diagnos och behandling av deprimerade män och kvinnor. Kvinnors uttryck för ohälsa kodas lättare i depressiva termer. Omedvetenhet om genus kan bidra till att kvinnor övertolkas som deprimerade, medan mäns depression kan missas.

Men det fanns också sprickor i dessa stereotypa uttryck, alternativa sätt hos båda könen att tänka och förhålla sig. Sådana överskridanden av genusnormerna är viktiga att uppmärksamma. Vi som arbetar inom primärvården har möjlighet att uppmuntra unga män till att öppna sig känslomässigt och kommunicera sina personliga svårigheter och unga kvinnor till att vara djärva och självsäkra om sina styrkor.