I tidskriften Lancet presenteras en studie i vilken hypertonipatienter själva monitorerat sitt blodtryck och justerat den egna medicingen baserat på resultatet. Studien omfattar 564 patienter med hypertoni, definierat som över 140/90 mm Hg trots farmakologisk behandling. Deltagarna var i åldrarna 35–85 år och behandlades vid 24 olika primärvårdsenheter i Storbritannien.

Hälften av deltagarna fick mäta det egna blodtrycket i hemmet. Mätningen gjordes på morgonen, och deltagaren uppmanades att mäta sitt blodtryck vid två tillfällen med fem minuter emellan, var­av det senare värdet användes. Värdet matades in och kunde följas av husläkaren via ett modem som var kopplat till telefonen (deltagaren behövde inte ha en dator med Internetuppkoppling). Deltagaren kunde vid sidan av det numeriska värdet på det egna trycket se om det var för högt, då ett grönt ljus indikerade ett bra värde medan ett rött markerade ett för högt blodtryck och ett gult ett tryck i gränslandet.

Deltagarna fick information om vilka medicinjusteringar de skulle göra givet att blodtrycket var förhöjt under en given tidsperiod. Medicinjusteringarna rörde både doshöjning av de hypertoni­preparat som deltagaren redan behandlades med och byte eller tillägg av ett nytt preparat.
Husläkaren fick ta ställning till dessa medicinjusteringar i samband med att studien inleddes och informerade deltagaren om dem. Därefter gjordes de eventuella medicinjusteringarna enligt givna instruktioner utan att deltagaren fick träffa läkaren. Maximalt gjordes två medicinjusteringar under studien. Ingen ytterligare information, undantaget de nationella riktlinjerna för hypertonibehandling från NICE (UK National Institute for Health and Clinical Excellence), gavs till de behandlande husläkarna.

En kontrollgrupp behandlades som vanligt hos husläkaren med sedvanlig me­dicininsättning och kontroller på primärvårdsinrättningen. Primärt effektmått var sänkning av det systoliska trycket från studiens början och sex respektive tolv månader framåt.

Det visade sig att patientgruppen som självmonitorerat trycket sänkte sitt systoliska blodtryck med i genomsnitt 12,9 mm Hg, vilket ska jämföras med 9,2 mm Hg i kontrollgruppen. Den genomsnittliga skillnaden uppgick således till 3,7 mm Hg (95 procents konfidensintervall 0,8–6,6; P = 0,013). Studien fortsatte ytterligare sex månader, och vid den tidpunkten, dvs tolv månader efter det att studien påbörjats, noterades en genomsnittlig sänkning på 17,6 mm Hg i självmonitoreringsgruppen mot 12,2 mm Hg i kontrollgruppen, en skillnad på 5,4 mm Hg (95 procents konfidensintervall 2,4–8,5; P = 0,0004).

Författarna spekulerar över om en potentiell orsak till de observerade resultaten är att hypertoniker som själva tar sitt blodtryck motiveras till bättre följsamhet då de ser effekten av behandlingen. Hypertoni ger som bekant sällan symtom, och det bidrar sannolikt till att patienter slarvar med medicineringen. Får man däremot daglig information om det egna blodtrycket motiveras man till bättre följsamhet i medicineringen, konstaterar författarna. Alla patienter kan inte hantera självmonitorering, men givet att hypertoni är så pass vanligt kan det utgöra ett effektivt alternativ för vissa grupper av hypertonipatienter, skriver de.