Nedsatt bentäthet anses vara ett potentiellt problem hos barn med inflammatorisk tarmsjukdom (IBD).

Mekanismerna bakom nedsatt bentäthet vid pediatrisk inflammatorisk tarmsjukdom är inte fullständigt kända. Olika faktorer som påverkar benmineraliseringen har diskuterats, som den kroniska tarminflammationen per se, behandling med steroider, låg kroppsvikt, begränsad fysisk aktivitet, D-vitaminbrist och genetik. Störd benmineralisering under uppväxten kan leda till utveckling av osteoporos senare i livet, som i sin tur predisponerar för frakturer.

Huvudsyftet med avhandlingen var att undersöka bentätheten i en population av svenska barn och ungdomar med inflammatorisk tarmsjukdom över en tvåårsperiod. Vidare undersöktes i vilken grad barnets bentäthet var relaterad till de biologiska föräldrarnas bentäthet.
Avhandlingen designades som en prospektiv, longitudinell, populationsbaserad studie med 144 patienter i åldern 6–19 år från två barnkliniker i Västsverige (Borås och Göteborg). För att undersöka bentäthet genomgick patienterna och deras föräldrar s k dual-energy X-ray absorptiometry (DXA) vid inklusion i studien. DXA-undersökningen upprepades efter två år enbart för patienterna. DXA-resultaten uttrycktes som s k Z-värden, där de absoluta mätvärden jämfördes med värdena hos friska kontroller av samma ålder och kön.

Nedsatt bentäthet med Z-värden <–1 SD visade sig föreligga hos nästan hälften av denna population barn och ungdomar med IBD vid inklusion i studien. Möjliga riskfaktorer för låg bentäthet var manligt kön, lågt BMI och behandling med azatioprin (som kan betraktas som surrogatmarkör för sjukdomsaktiviteten), däremot inte behandling med steroider, sjukdomsduration eller subgrupp av sjukdomen (dvs ulcerös kolit vs Crohns sjukdom). Nedsättningen i bentäthet kvarstod vid uppföljningen efter två år i hela gruppen. En separat analys för olika åldersgrupper visade emellertid en signifikant förbättring av bentätheten hos de äldsta ungdomarna, med ca 0,5 SD. Vidare visade sig bentätheten hos barn och ungdomar med inflammatorisk tarmsjukdom vara signifikant korrelerad med föräldrarnas bentäthet; i samma utsträckning som hos friska barn och deras föräldrar. Sammanfattningsvis visade avhandlingen att nedsatt bentäthet förekom frekvent i en oselekterad population av barn och ungdomar med inflammatorisk tarmsjukdom och att den kvarstod över tid. Möjligtvis fanns det potential för återhämtning av bentätheten hos de äldsta ungdomarna vid övergång till tidig vuxenålder. Familjära likheter i bentäthet kunde också påvisas, vilket understryker genetiska faktorers betydelse för bentätheten trots barnens kroniska tarminflammation. I utvalda fall kan det således vara av värde att mäta föräldrarnas bentäthet för att kunna bedöma barnets mätning korrekt. Det saknas internationella och nationella riktlinjer för uppföljning av bentätheten hos pediat­riska patienter med inflammatorisk tarmsjukdom. Resultaten från avhandlingen understryker betydelsen av att undersöka barn och ungdomar med inflammatorisk tarmsjukdom med DXA någon gång under sjukdomsförloppet, om möjligt strax efter att diagnosen ställts, samt att behandla tarminflammationen så effektivt som möjligt för att minimera påverkan på benmineraliseringen.