I Sverige inträffar årligen knappt 5 000 knäskador med främre korsbandsruptur, främst hos unga idrottsaktiva personer. En obehandlad främre korsbandsskada kan leda till ostadighet och vikningar i knäet. På längre sikt utvecklar många av dessa patienter knäartros redan i tidig ålder. Patienterna behandlas oftast med kir­urgisk rekonstruktion, där det trasiga korsbandet ersätts med en sena som hämtas från den egna kroppen. Efter operationen bör patienten genomgå rehabilitering under 6–12 månader innan återgång i samma aktivitet som före skadan kan återupptas.
Det finns bortåt 10 000 vetenskapliga publikationer om främre korsbandet, men inga har visat att kirurgisk rekonstruktion ger bättre resultat än enbart rehabilitering. Trots detta görs 3 000 främre korsbandsrekonstruktioner årligen i Sverige. I USA opereras de flesta omgående: 200 000 varje år till en kostnad av över 3 miljarder dollar.

I en artikel publicerad i juli visar vi att en stor del av korsbandsrekonstruktionerna kan undvikas genom att byta behandlingsstrategi: i stället för tidig operation bör man starta med tidig rehabilitering. De 121 patienterna i KANON-studien var 18–35 år gamla och hade en akut främre korsbandsskada i ett tidigare friskt knä. Elitidrottare och de som inte aktivt utövade idrott på åtminstone motionsnivå deltog inte i studien.
Samtliga patienter genomgick samma rehabilitering, ledd av erfarna sjukgymnaster. 62 patienter lottades till att dess­utom genomgå kirurgisk rekonstruktion av korsbandet inom 4–6 veckor efter skadan, medan 59 lottades till att inledningsvis behandlas med enbart rehabilitering. Alla operationer utfördes enligt accepterade metoder och av erfarna operatörer. Patienterna undersöktes vid flera tillfällen under två år och rapporterade själva hur det stod till med deras skadade knä.

Efter två år hade 23 av de 59 patienter (40 procent) som lottats till enbart rehabilitering opererats med korsbandsrekonstruktion. Båda behandlingsgrupperna, dvs både gruppen där alla opererats omgående och jämförelsegruppen med »senare operation vid behov«, visade god förbättring.
Det fanns dock ingen skillnad mellan de båda grupperna när patienterna själva rapporterade hur knäet fungerade, hur aktivitetsnivån var eller hur återgång i idrott efter två år fungerade. Vi fann heller ingen skillnad i dessa avseenden då de som behandlats med enbart rehabilitering, och alltså inte opererades, jämfördes med dem som genomgick tidig operation.

Vi drar slutsatsen att det inte finns något vetenskapligt stöd för att rekommendera korsbandsrekonstruktion som första behandling efter denna typ av skada, inte ens för idrottsaktiva män och kvinnor. Rehabilitering hos erfaren sjukgymnast ger efter två år samma resultat som operation för mer än hälften av denna patientgrupp, och endast 4 av 10 behöver utsättas för de risker en operation medför. De patienter som efter inledande rehabilitering ändå önskar bli opererade senare är efter två år lika bra som de som opererats tidigt. 60 procent av operationerna kunde alltså undvikas utan att behandlingsresultatet försämrades.
Fortsatta undersökningar sker för att visa om samma sak gäller vid längre tid efter skadan och för att se om det finns någon skillnad mellan behandlingarna vad gäller risken att utveckla knäartros efter 5–10 år.