Betydelsen av kirurgens operationsvolym och sjukhusstorlek mätt som antal ingrepp har länge varit omdebatterad, och studier med diametralt olika resultat har presenterats. Delvis torde divergensen förklaras av skillnader i sjukvårdssystem och vårdkedjedesign.

Patientmaterialet i den aktuella studien (7 411 operationer) kommer från en sammanslutning av akutsjukhus i norra England och är en populationsbaserad kohort (1998–2002). Högvolymkirurger visade bättre resultat i flertalet mätbara parametrar (R0-resektion, anastomosläckage, perioperativ mortalitet och långtidsöverlevnad). Förhållandet gällde för både rektal- och koloncancer. Sjukhusstorlek hade ingen effekt på överlevnad vid koloncancer, men större sjukhus uppvisade klart bättre överlevnad vid rektalcancer.
Artikeln är laddad med en enorm mängd data och analyser, vilket kan förvirra, men vid närmare analys finner man en systematik och logisk relation mellan de olika utfallen. Översatt till svenska förhållanden är gränserna för lågvolymkir­urg (≤26 resektioner per år) och lågvolymsjukhus (≤86 resektioner per år) högt lagda. Artikeln innehåller ingen analys av vilka bakomliggande faktorer som styr utfallet, och operationerna är genomförda ganska långt tillbaka i tiden. Faktorer som kvalitet och omfattning av multidisciplinära konferenser samt följ­samhet till strukturerade nationella vårdprogram kan t ex inte bedömas. Intressant att notera är också att detta mödosamt hopkomna material representerar endast något mer än en årskohort i våra välkontrollerade svenska kvalitetsregister.

Författarnas slutsats är att det finns goda skäl för minimivolymer i cancer­kir­urgi och koncentration av rektalcancerkirurgi till större enheter. Volymgränserna kan nog inte rakt av översättas till svenska förhållanden, men den koncentration av rektalcancerkirurgi som skett i Sverige det senaste decenniet understöds av dessa resultat.