Män med prostatacancer som får hormonbehandling som sänker halterna av testosteron har en viss ökad risk för insjuknande och död i hjärtsjukdom. Den goda tumörbromsande effekten av hormonbehandling överväger dock för män med avancerad prostatacancer, men eftersom inga sådana effekter finns dokumenterade för män med lokaliserad lågrisktumörer finns inga skäl att hormonbehandla.

I PCBaSe Sweden, där data från Nationella prostatacancerregistret (NPCR) samkörts med en rad sjukdomsregister, bland annat Slutenvårdsregistret, undersöktes insjuknande i hjärtsjukdom bland 76 600 män med prostatacancer, varav 30 642 fick primär hormonbehandling. Jämfört med en åldersmatchad bakgrundspopulation var den standardiserade incidenskvoten (SIR) för hjärtsjukdom och dödlighet på grund av hjärtsjukdom ökad oavsett tidigare hjärt­sjukdom och typ av cancerbehandling, och riskökningen var störst bland män som fick primär hormonbehandling.
För män utan tidigare hjärtsjukdom och som behandlades kurativt var SIR för hjärtinfarkt 1,15 (95 procents konfidensintervall, CI, 1,01–1,31), och bland män som övervakades var SIR 1,20 (95 procents CI 1,11–1,30). Högst var SIR bland män som hormonbehandlades, 1,40 (95 procents CI 1,31–1,49), vilket innebar en ökning av den absoluta risken för hjärtinfarkt med 2,20 fall per 1 000 personår.
Bland män med lokaliserad prostatacancer och PSA-nivå under 20 ng/ml fick 4 298/30 642 (14 procent) primär hormonbehandling i denna studie. Av de män som diagnostiserades år 1996 fick 165/1 431 (12 procent) primär hormonbehandling, och motsvarande siffra för år 2006 var 344/5 067 (7 procent).

Slutsatsen är att det är viktigt med rätt indikation för hormonbehandling av män med prostatacancer eftersom den tumörbromsande effekten ska sättas i relation till en måttligt ökad risk för hjärtsjukdom. Dessutom finns ökad risk för tromboembolism och osteoporosfrakturer, vilket visats i tidigare studier.