Valvulär aortastenos med betydande gradient och symtom ökar risken för plötslig död, vilket lett till rekommendationer om begränsning av idrottsaktiviteter för barn och ungdomar.
För att bedöma nyttan av sådana re­striktioner har Brown och medarbetare retrospektivt värderat 563 patienter som genomgick ballongdilatation av aortastenos 1985–2008. 35 patienter konverterades till enkammarcirkulation och uteslöts. Medianålder vid ballongdilatation för övriga 528 patienter var 2 år. 334 patienter hade inget ytterligare hjärtfel. Övriga hade huvudsakligen ytterligare vänstersidiga obstruktioner. 75 patienter hade genomgått tidigare intervention för aorta­stenos och 93 hade opererats för andra hjärtfel. 447 patienter hade blodig gradient över 50 mm Hg före ballongdilatation.

Samtliga 528 patienter hade följts upp (mediantid 12 år). Kumulativ uppföljningstid var 6 340 patientår. 117 patienter genomgick ytterligare ballongdilatation och 116 kirurgiskt klaffbyte. Totalt inträffade 63 dödsfall. Sex dödsfall var plötsliga och oväntade, varav fem inträffade före 18 månaders ålder.
Författarna gjorde en specifik genom­gång av de 422 patienter som var äldre än 4 år. 183 av dem hade fått idrottsrestriktion, medan 220 inte avråtts från aktivitet. Uppföljningstiden var 14 re­spektive 12 år, men den kumulativa uppföljningstiden var likartad (2 540 re­spek­tive 2 690 personår). Grupperna skilde sig inte heller vad gäller gradient före ballongdilatation, restgradient vid senaste uppföljning eller grad av aorta­insufficiens. Andelen patienter med ekokardiografisk gradient över 70 mm Hg, vilket är kontraindikation för tävlingsidrott, var 11 respektive 9 procent.
Totalt avled 13/183 patienter med idrottsrestriktion jämfört med 7/220 av övriga. Inga skillnader var statistiskt signifikanta. En patient med idrottsrestriktion avled oväntat i sömnen, vilket motsvarade en incidens av plötslig oväntad död på 18/100 000 personår för patienter över 4 års ålder.

Författarnas slutsats blev att med modern behandling är plötslig oväntad död ovanlig hos unga individer med aorta­stenos. Ingen skyddande effekt av idrottsrestriktion påvisades. Dessutom föreföll det som om idrottsrestriktion styrdes mer av behandlande läkares preferenser än av patienternas symtom eller hemodynamik. I en ledarkommentar framhålls att för åtgärder som idrottsrestriktion måste nytta vägas mot risk. Om nyttan, enligt studien, är liten ställs detta mot de positiva effekterna av fysisk aktivitet, exempelvis mindre fetma. Därför blir effektiv behandling riktad mot stenosen viktigare för att förhindra plötslig död än idrottsrestriktion.
Studien och dess slutsatser har relevans även för svenska förhållanden. I Sverige behandlas visserligen de flesta barn med aortastenos primärt med kir­urgi. Detta har dock mindre betydelse eftersom risken för plötslig död i första hand är relaterad till hemodynamik och symtom. Diskussionen om riskerna med fysisk aktivitet kontra riskerna med motsatsen är också relevant även om fetmaepidemin bland svenska barn ännu inte nått nordamerikansk omfattning. Slutligen understryker studien behovet av större patientregister på multicenter- eller nationsnivå så att man kan åstadkomma tillräckligt stora patientmaterial för att kartlägga långtidsresultat av behandlingsmetoder inom barnkardiologin.