Målstyrd vätsketerapi är den enda validerade metoden för att optimera vätskegivning under kirurgi på individnivå. Principen är att följa ändringen av hjärtminutvolymen under givning av upprepade bolusdoser kolloid vätska.
Redan för tio år sedan visste vi att målstyrd vätsketerapi minskar komplikationerna vid flera typer av högriskkir­urgi. Men metoden är för komplicerad och dyrbar för att komma alla patienter till del. Ett alternativ vore att studera variationer i den arteriella pulstryckskurvan, men då måste man anlägga en artärkateter. Det också är förbundet med en hel del problem. Finns det något ännu enklare sätt?

De senaste fem åren har framför allt den franske läkaren Maxime Cannesson undersökt möjligheten att utföra målstyrd vätsketerapi med hjälp av puls­oximetri, som ju är helt icke-invasiv. I en serie arbeten har han visat att variationen i pulstryckskurvan, mätt med pulsoximetri (pleth variability index, PVI), stämmer väl överens med den invasivt mätta arteriella pulstryckskurvan under mekanisk ventilation, alltså när patienten är sövd.

En grupp belgiska anestesiologer använde nyligen PVI för att studera dess värde under 82 längre bukoperationer (genomsnitt fem timmar). Vätska gavs i form av bolusdoser. Hos hälften av patienterna bedömdes behovet med ledning av artärtryck och centralt ventryck. I den andra gruppen användes PVI. Mer vätska gavs när PVI översteg 13 procent.
Det visade sig att styrningen med PVI medförde signifikant lägre laktatnivåer i blod under och upp till 48 timmar efter ingreppet. Det tyder på bättre vävnadsperfusion. Intressant är att märka att PVI-styrningen medförde att något mindre vätska gavs (–15 procent) än med de andra metoderna. Antalet komplikationer var 1,2 versus 1,5 per patient, vilket är en sänkning som inte var statistiskt säkerställd. Andra studier pekar dock på att dubbelt så många patienter behövts för att kunna belägga en reduktion av antalet komplikationer genom modifierad vätskegivning. Ur den aspekten har arbetet för låg statistisk styrka.
Studien har ett enkelt upplägg men ger ändå kliniskt intressanta svar. Jag ser den som början på en bredare utvärdering av pulsoximetri som optimeringsmetod för vätsketerapi. Det kommer att bli spännande att följa fortsättningen.