Frågan om hur intensivt man bör behandla patienter med prostatacancer är ständigt aktuell. Många tumörer växer långsamt, och behandling med kirurgi och/eller strålning är som bekant förknippad med både risker och biverkningar.

I JAMA har en grupp forskare från USA tittat på detta utifrån ett teoretiskt perspektiv. Författarna har utgått från en modell med en hypotetisk 65-årig man med nydiagnostiserad tumör i pros­tata. Tumören finns lokalt i körteln och har inte hunnit metastasera och betraktas som en lågrisktumör. PSA-värde vid dia­gnos understiger 10 ng/ml. Stadiet är under eller lika med T2a och Gleason-poäng under eller lika med 6.
Man har sedan, baserat på tidigare publicerade studier, räknat på sannolikheten för ett antal olika utfall, såsom att tumören växer till och metastaserar eller växer långsamt eller inte tillväxer. Därefter har man tittat på vilka utfall ett antal olika behandlingsstrategier skulle resulterat i. De olika behandlingsstrategierna omfattar strålning lokalt (brakyterapi), intensitetsmodulerad strålterapi (IMRT, intensity modulated radiation therapy), omedelbar pros­tatektomi eller aktiv övervakning av patienten. Det sistnämnda innebär regelbunden PSA-provtagning, biopsi ett år efter diagnos och därefter fortsatta biopsier vart tredje år. Alternativet aktiv övervakning innebär vidare att om det visar sig att tumören börjar växa så sätts en mer intensiv behandling in.

Författarna har inte bara räknat på vilken metod som statistiskt ger bäst överlevnad, man har även inkluderat livskvaliteten. Det sammanslagna måttet är kvalitetsjusterade levnadsår, s k QALY. Här har man tagit hänsyn till vilka konsekvenser i termer av påverkad livskvalitet som en given behandling innebär. Enligt modellen ger aktiv övervakning 11,07 QALY. Motsvarande resultat för brakyterapi och IMRT är 10,57 respektive 10,51 QALY. Sämst resultat noterades för att redan vid dia­gnos operera bort prostatan, det alternativet gav enligt beräkningarna 10,23 QALY.
Den aktuella studien är givetvis en teoretisk exercis, som bygger på ett antal antaganden, sannolikheter och på en hypotetisk patient. Icke desto mindre belyser den problematiken inom fältet och visar de olika beslutsvägar som står till buds vid en given tidpunkt. Författarna understryker noga att det inte finns en metod som är optimal för alla patienter. Den enskilde patientens egna preferenser och inställning till olika former av behandling spelar givetvis en avgörande roll i valet av behandlingsstrategi.