Övervikt och fetma hos barn och ungdomar är en kraftig riskfaktor för vad som klassificeras som »extrem fetma«, dvs BMI ≥40. Sambandet är särskilt starkt för kvinnor. Det visar en studie som presenteras i JAMA.

Det rör sig om ett amerikanskt material med 8 834 individer som, då studien påbörjades 1996, var i åldern 12–21 år. Deltagarna mättes och vägdes och följdes därefter vid upprepade tillfällen. En uppföljning skedde under perioden 2001–2002 då de var i åldern 18–27 år. Ytterligare en uppföljning gjordes mellan 2007 och 2009, då deltagarna var i åldern 24–33 år. Författarna har sedan tittat på i vilken mån övervikt och fetma i unga år predisponerar för övervikt senare i livet.

Vid undersökningen 1996, då deltagarna var mellan 12 och 21 år, hade totalt 79 individer (vilket motsvarar 1,0 procent) ett BMI på ≥40. Av dessa 79 individer hade 60 (motsvarande 70,5 procent) ett drygt decennium senare vid mätningen som gjordes mellan 2007 och 2009 (då de alltså var mellan 24 och 33 år gamla) fortfarande ett BMI som var ≥40. Vid mätningen 2007–2009 hade dessutom 703 individer som inte haft ett BMI på ≥40 tidigare i livet uppnått detta mycket höga BMI, vilket innebär att prevalensen för extrem fetma vid den tidpunkten uppgick till 7,9 procent. Det visade sig att barn- och ungdomsfetma var korrelerad med ökad förekomst av extrem fetma i vuxen ålder. Bland individer med fetma (BMI ≥30) vid mätningen 1996 var prevalensen av extrem fetma (BMI ≥40) vid mätningen 2007–2009 hela 37,1 procent för män och 51,3 procent för kvinnor.

Författarna konstaterar således att övervikt i barndomen är en riskfaktor för extrem fetma i vuxen ålder. Sambandet kan intuitivt tyckas närmast självklart, men faktum är att det inte publicerats särskilt mycket forskning där man tittat på utvecklingen av övervikt under lång tid i en och samma kohort.