I oktober 2010 meddelades att den stora lungcancerstudien i USA (National lung screening trial, NLST) visade en överlevnadsvinst. Då hade i screeninggruppen 354 dödsfall i lungcancer inträffat mot 442 i kontrollgruppen; denna skillnad på drygt 20 procent var statistiskt signifikant. I studien, som startade 2002, randomiserades 53 500 högriskpersoner till årliga DT-undersökningar eller lungröntgen.

Tidigare små studier som har publicerats har varit negativa; visserligen hittades betydligt fler lungcancrar och genomfördes fler operationer, men den specifika lungcancermortaliteten påverkades inte.
Mot dessa studier kan man invända att de är små och att uppföljningstiden är kort. Genomsnittligt hittas bland 1 000 screenade riskpatienter 9 med operabel lungcancer, 235 falskt positiva fall där utredning (PET-DT, bronkoskopier, direktpunktioner etc) krävs, och 4 torakotomier för benigna lesioner görs.

De falskt positiva fynden utgör en stor belastning för sjukvård och patient. Ett annat problem är överdiagnostik: man opererar små lungcancrar som växer så långsamt att de inte kommer att påverka patientens överlevnad (man dör »med« och inte »av« sin cancer) [J Thorac Oncol. 2008;3:208-11]. Torakotomi är inte biverkningsfri, och slutresultatet av onödiga operationer blir sämre lungfunktion med sannolikt lägre livskvalitet och kanske överlevnad totalt.

Slutresultatet av NSLT-studien blir att man till priset av 100 000-tals DT-undersökningar, många ytterligare utredningar, några »onödiga« operationer, och mycket höga sjukvårdskostnader, har minskat risken att dö i lungcancer med en femtedel, dvs 80 procent av risken kvarstår ändå.
Det kan verkligen diskuteras om detta är en rimlig satsning av de begränsade resurser som sjukvården har.