Det är närmast trivialt att upprepa hur fetmaepidemin exploderat och att det beror på miljön, som drastiskt ändrats, medan generna är oförändrade.

Den aktuella studien är en omfattande kartläggning, där författarna samlat in data från 24 olika däggdjursarter som används i medicinsk forskning, totalt över 20 000 djur. Förvånande nog visar det sig att medelvikten ökat hos såväl primater som gnagare, hundar och katter. Fynden är samstämmiga; sannolikheten att denna konsistenta viktökningstrend är ett slumpsamband är extremt liten.
Att husdjur blir allt fetare är välkänt, och till och med när det gäller hästar har veterinärer noterat att 19 procent av riddjuren är feta. Att vilda råttor blivit allt fetare kan förklaras av tillgång till allt mer kaloririk föda på soptippen och indirekt spegla det humana välståndet. Men detta förklarar inte laboratoriedjurens viktutveckling. Den s k chow-dieten i djurlaboratoriet har knappt ändrats över tid. Fynden har faktiskt praktisk betydelse i forskningen. Med fetare försöksdjur kan det t ex krävas att man i toxikologin korrigerar för dessa förändrade viktnivåer, liksom i andra studier där interventionen är viktberoende.
Hur kan då dessa fynd förklaras? Husdjuren fetmar när husse och matte fetmar, vilket är begripligt. Bättre, modern omvårdnad av försöksdjur skulle kunna bidra till att förklara djurens viktökning – men inte soptippsråttornas vikt. I dag diskuteras som förklaringsmodeller till human fetma diverse miljöfaktorer i vår omgivning: virusinfektioner, miljögifter i luft och vatten och epigenetiska effekter – alla exempel på faktorer som skulle kunna bidra till att förklara varför man ser en parallellitet i viktutveckling hos både djur och människa.