Individer som drabbas av epilepsi i barndomen löper ökad risk att avlida i förtid, enligt en studie presenterad i New England Journal of Medicine.

Studien bygger på ett finländskt material som följts under fyra decennier. Författarna har tittat på 245 individer som drabbats av epilepsi då de var barn. Detta skedde före 1964. Hälften, 123 individer, hade epilepsi till följd av annan neurologisk sjukdom eller skada. För övriga 122 individer var orsaken till epilepsin okänd (idiopatisk) alternativt annan bakomliggande sjukdom som misstänkts men inte kunnat påvisas (kryptogen). Deltagarna har sedan följts under fyra decennier med löpande undersökningar vart femte år.
Under den fyra decennier långa uppföljningstiden avled 60 av de 245 individerna. Totalt innebär det en mortalitet på 24 procent eller 6,9 dödsfall per 1 000 personer och år, vilket innebär att mortaliteten var i storleksordningen tre gånger högre än i normalbefolkningen.
Värt att nämna är att en stor andel (70 procent) av de avlidna har obducerats, vilket innebär att man överlag har en ganska god uppfattning om dödsorsaken.

Av de 60 avlidna individerna bedömdes 33 ha avlidit direkt till följd av sin epilepsi. Till denna grupp hör individer som avlidit plötsligt och oförklarligt till följd av epilepsi (sudden unexplained death in epilepsy). Gruppen inkluderar även individer som avlidit till följd av status epilepticus eller som drunknat. En annan grupp utgjordes av 26 avlidna individer med epilepsi där dödsorsaken var en annan än just epilepsi, t ex en neurologisk sjukdom eller skada. För en avliden har dödsorsaken inte kunnat bestämmas.

Om man bryter ned mortalitetssiffrorna på basis av orsaken till epilepsin noteras att bland individerna som hade epilepsi till följd av annan neurologisk sjukdom eller skada var mortaliteten 11,1 dödsfall per 1 000 personår. Det ska jämföras med en mortalitet på 3,5 dödsfall per 1 000 personår hos individer med idiopatisk epilepsi. Generellt noterades också att mortaliteten var högre bland individer som inte var i remission avseende epilepsin jämfört med individer som haft epilepsi före 1964 men som inte längre drabbades av anfall.
Studien kan sammanfattas med att epilepsi tycks innebära ökad risk att dö. Trots det vill författarna inte automatiskt dra slutsatsen att rönen innebär att epilepsi bör behandlas mer intensivt.