Lateral epikondylalgi, eller tennisarmbåge, är en vanlig muskuloskeletal diagnos, ändå fanns inget strukturerat effektivt behandlingsprogram eller någon utvärderingsenkät specifikt för tillståndet. Det finns inte heller några riktlinjer för av vem patienten ska behandlas. Därför hamnar patienterna ibland hos läkare, ibland hos sjukgymnast och ibland hos arbetsterapeut.
En total populationsstudie, där alla läkare, sjukgymnaster och arbetsterapeuter som behandlar lateral epikondylalgi i Halland ingick, visade att kortison, NSAID-preparat, träning, ortoser och ergonomiska råd är de vanligaste behandlingsmetoderna. I studien deltog 321 behandlare. Samarbete mellan berörd personal kommer patienten tillgodo i form av förkortad rehabilitering och ger sjukvårdspersonal möjlighet att utveckla lärandet och utbyta erfarenheter. Riskerna med kortisoninjektioner och NSAID är välkända trots att de är de vanligaste behandlingarna.

I ett samarbete mellan sjukgymnast och arbetsterapeut fick patienterna hemträningsprogram för excentrisk, koncentrisk och statisk träning samt stretchningsövningar. Det är ett kort träningsprogram som tar 10 minuter att göra och görs tre gånger om dagen. Alla patienterna fick dessutom ergonomiska råd. Vid behov fick patienterna handledsstöd för att avlasta muskulaturen vid belastande rörelser i arbetet. De blev också erbjudna bandage som förhindrade böjning av armbågen nattetid, vilket underlättar muskelläkningen i vila.
I en första pilotstudie jämfördes en grupp som anväde denna metod med en kontrollgrupp som behandlades med konventionella metoder. Totalt 78 patienter ingick och delades i två grupper: 51 i interventionsgruppen och 27 i kontrollgruppen. Efter fyra veckor hade interventionsgruppen mindre sjukfrånvaro, mindre smärta, bättre funktion och återvände till arbetet tidigare än kontrollgruppen. Efter 16 veckor hade interventionsgruppen fortfarande signifikant bättre funktion och mindre sjukfrånvaro.
I en uppföljningsstudie där 297 patienter deltog rapporterade patienterna själva smärta, funktion, eventuella återfall och sjukskrivning. Denna enkät skickades ut två år efter besöket på vårdcentralen. De vanligaste behandlingarna, som stod för 66 procent, var NSAID och kortikosteroidinjektioner. Två år efter behandlingen, oavsett vilken, hade hälften av patienterna i hela studiegruppen restsymtom i form av smärta eller nedsatt funktion.
Däremot hade den grupp som behandlats enligt det strukturerade konceptet mindre smärta och bättre funktion. Detta motsäger den ofta vedertagna uppfattningen att tennisarmbåge är en självläkande åkomma. När man jämförde den grupp som behandlats med kortikosteroidinjektioner hade interventionsgruppen signifikant mindre smärta och bättre funktion. Även när man jämförde med de patienter som behandlats med NSAID hade interventionsgruppen mindre smärta.
I avhandlingen ingick också översättning, kulturanpassning samt reliabilitets- och validitetstestning av en enkät som utvärderar enbart tennisarmbåge, vilket underlättare både i klinisk verksamhet och i forskningssammanhang då denna enkät finns översatt till ett flertal andra språk.