Omfattningen av klinisk praktik på vårdcentral under grundutbildningen har ökat under senare år. Vårdcentralspraktik erbjuder ett brett och varierat innehåll men innebär också en mer oförutsägbar lärandemiljö. I denna avhandling undersöktes förutsättningarna för studenternas lärande samt möjligheten att använda praktiken för bedömning av studenternas prestationer.

En enkät till patienter som samtalat med och blivit undersökta av en student innan de träffade sin läkare visade att nästan alla patienter var nöjda, framför allt för att de hade blivit noggrant undersökta. Flera patienter betonade dock vikten av att även få tala med sin läkare ensam. De flesta skulle utan förbehåll medverka igen, men om de behövde söka för känsliga personliga problem eller intima undersökningar var en del mer tveksamma. Patienterna uppfattade sin lärarroll huvudsakligen som rådgivare i studenternas professionella utveckling.
30 distriktsläkare intervjuades om sin uppfattning av sin då ganska nya roll som handledare för studenter under utbildningens tidiga fas. De flesta hade en positiv attityd till undervisningen, där deras viktigaste drivkraft var att få demonstrera vårdcentralsarbetet. De upplevde flera vinster, framför allt förbättrad kvalitet på det egna arbetet, men ökad arbetsglädje genom kontakt med de entusiastiska studenterna betonades också. Det största problemet var tidsbrist, men flera handledare var också bekymrade över försämrad patientkontakt. Ett stort behov av handledarutbildning uppmärksammades.
Studenternas erfarenheter undersöktes i ett pilotprojekt med en portfolio, där frivilligt deltagande studenter skrev reflektioner över sitt lärande under praktiken. Ett viktigt tema var förbättrad struktur och effektivitet i patientsamtalet. Ett annat var patientcentrerad vård, som omfattade helhetssyn, förståelse av patientens sjukdomsperspektiv och vikten av att uppnå samförstånd. Ett tredje tema var studenternas professionella utveckling med ökad självkännedom, tankar kring attityder, klinisk resonemangsprocess, etiska problem och betydelsen av en god patientkommunikation.
Portfolion användes som utgångspunkt för en kompletterande muntlig tentamen. Vid en senare bedömning av reflektionerna utifrån analytiska kriterier befanns interbedömarreliabiliteten vara utmärkt. Examinationen föreföll värdera andra kompetenser än skrivningen. Studenterna var mycket nöjda och rekommenderade införande av portfolio som tilläggstentamen.

Ett strukturerat formulär utvecklades för studenternas självvärdering och handledarnas formativa bedömning av studenternas styrkor och svagheter i patientarbetet. Efter halva praktiktiden sattes specifika mål för den fortsatta praktiken, och vid praktikens avslutning gavs uppföljande feedback. I en delstudie undersöktes användning av formuläret under de sex första terminerna. Med tiden ökade andelen specifika mål och specifik feedback, delvis genom en förbättrad »feedbackkultur« på vårdcentralen. Med ökad erfarenhet blev handledarna strängare i sina bedömningar och alltmer nöjda med bedömningsstrategin. Studenterna var i huvudsak nöjda.
Sammanfattningsvis har avhandlingen visat goda förutsättningar för studenternas lärande och stora möjligheter för användning av praktiken för bedömning av studenternas prestationer i patientarbetet. Handledarfunktionen är central, varför handledarutbildning och avsatt tid för handledning är väsentligt, likaså kontinuerlig kvalitetssäkring av den geografiskt spridda praktiken.