I Lancet presenteras en omfattande genetisk analys kring Parkinsons sjukdom. Studien är en metaanalys där man slagit samman data från fem genome-wide association-studier. I dessa har hela genomet undersökts hos parkinsonpatienter och jämförts med genomdata från en kontrollgrupp för att identifiera gener som påverkar risken för sjukdomen.

Metaanalysen omfattar två faser. I en jämförde man 5 333 patienter med 12 019 kontroller. Därtill har man replikerat resultaten i en kohort på 7 053 patienter och 9 007 kontroller. Totalt har författarna identifierat elva olika områden i genomet som kan kopplas till parkinson. Av dessa är sex kända sedan tidigare medan fem är »nya«.
De sistnämnda och tidigare okända kallas ACMSD, STK39, MCCC1/LAMP3, SYT11 och CCDC62/HIP1R. Dessa gener spelar alla en känd roll vad gäller neuronens aktivitet och/eller överlevnad samt inflammation. De gener som redan tidigare kopplats till sjukdomen kallas MAPT, SNCA, HLA-DRB5, BST1, GAK och LRRK2.

Författarna har därefter delat in deltagarna i fyra grupper beroende på genetisk profil och konstaterar att individer i den fjärdedel med högst genetisk risk löper 2,51 gånger högre risk att drabbas av parkinson än individer i fjärdedelen med lägst genetisk risk. Givet att det inte finns bra metoder för att hindra att parkinson bryter ut kan nyttan av genetiska test för sjukdomen tyckas vara begränsad. Ett möjligt användningsområde för de aktuella resultaten är att generna i fråga kan bli föremål för nya behandlingsmetoder.