Sedan 1980-talet har incidensen av malignt pleuramesoteliom varit drygt 100 fall om året i Sverige, men 2008 regi­strerades bara 80 fall – kanske en tillfällig dipp, men eftersom latenstiden är uppåt 40 år kan det vara asbestrestriktionerna från 1970-talet som nu har effekt. Vi vet att Pemetrexed plus ett pla­ti­na­preparat kan ha effekt. Ettårsöverlev­naden är drygt 50 procent, och en del patienter kan leva många år.

Pleuropulmektomi, borttagande av hela lungan, pleura, perikardiet, diafragma m m, har en mortalitet på 3–10 procent, och en medianöverlevnad på upp till ett par år har redovisats. Men enbart tidiga fall med patienter i mycket gott skick accepteras, historiska kontroller används och inga randomiserade studier finns [Annals of Respiratory Medicine. 2010; 1:79-84]. Nordiska mesoteliomgrup­pen har visat att en konservativt behandlad subgrupp med »operationskriterier» har en medianöverlevnad på 22 månader, vilket är minst lika bra som de flesta pleuropulmektomiserier [J Thorac Oncol. 2008;3:1325-31]. Det finns alltså bara anekdotiska bevis för att pleuropulmektomi skulle ha någon positiv effekt.

I en engelsk studie randomiserades »ope­­rabla« patienter till operation eller konservativ behandling, för att visa att randomisering var möjlig; många toraxkirurger anser att en studie vore oetisk eftersom »resultaten är så bra att man måste ge patienterna chansen«. Åren 2006–2009 inkluderades 50 patienter, 24 i pleuropulmektomigruppen där 16 opererades och 26 kontroller (varav 2 opererades ändå). Ettårsöverlevnaden i pleuropulmektomigruppen var 52 procent och i kontrollgruppen 73 procent, med en hazard-kvot på 2,75 (1,21–6,26; P = 0,02) till nackdel för operation. Livskvaliteten var hela tiden sämre i pleuropulmektomigruppen.
Även om överlevnaden i pleuro­pulm­­­­ek­to­migruppen var mycket sämre än vad som redovisats från t ex nordiska centra i Köpenhamn och Helsingfors indikerar studien att ingreppet kan vara negativt. Det borde alltså vara ännu viktigare att göra en stor studie där man enbart tar med större centra med goda resultat, men tyvärr är nog möjligheterna dystra till detta.

Konklusionen blir att det finns goda skäl att avråda från operation, men enstaka starkt motiverade patienter i gott skick kan fortfarande remitteras till Köpenhamn efter noggrann information om risker och komplikationer. Det är otillfredsställande att det inte finns någon evidens för ett stort kirurgiskt ingrepp med betydande mortalitet och morbiditet, men det får vi nog tyvärr fortsätta att leva med. Det viktigaste är att endast centra med stor erfarenhet och dokumenterad skicklighet bör komma i fråga för ingreppet.