I en population på 5 756 patienter som behandlades med isotretinoin mot svår akne under 1980-talet observerade vi att förekomsten av självmordsförsök ökade redan före behandling med läkemedlet. Den underliggande sjukdomen, svår akne, har troligtvis större betydelse för risken för självmordsförsök än behandlingen med iso­tretinoin.
Isotretinoin – ett effektivt läkemedel för behandling av svår akne – har använts sedan början av 1980-talet. I fall­beskriv­ningar och spontanrapporter av misstänkta biverkningar har behandlingen sammanknippats med flera psykiska biverkningar, bland dem självmordstankar, självmordsförsök och fullbordade självmord.

En population som behandlades med iso­tretinoin under 1980-talet identifierades i Läkemedelsverkets licensregister. Denna samkördes med Socialstyrelsens slutenvårdsregister för att identifiera vård till följd av självmordsförsök. Det förväntade antalet självmordsförsök i den bakomliggande populationen beräknades, standardiserat för ålder, kön och kalenderår. Den standardiserade incidenskvoten (SIR) beräknades genom att dividera det observerade antalet självmordsförsök med det förväntade. SIR ökade under tre år före behandling men inte statistiskt signifikant förrän inom ett halvår efter avslutad behandling: SIR 1,78 (95 procents konfidensintervall, KI, 1,04–2,85) för alla självmordsförsök och 1,93 (95 procents KI 1,08–3,18) för första försök. Tre år efter behandlingen var det observerade antalet självmordsförsök nära det förväntade och förblev så under hela uppföljningsperioden, upp till 15 år efter behandling.

Våra resultat utesluter inte att isotretinoinbehandling kan medföra ökad risk för självmordsförsök. Dock indikerar den ökande förekomsten av självmordsförsök före behandling att den underliggande sjukdomen, svår akne, antagligen är en viktigare förklarande faktor. Patienter med svår akne bör uppmärksam­mas avseende psykisk hälsa, oavsett behandling med isotretinoin.