I JAMA presenteras en studie kring PET (positronemissionstomografi) och detektion av amyloida plack, som ju är centrala i utvecklingen av Alzheimers sjukdom. PET-kameran har använts för att avbilda hjärnan och söka efter förekomst av amyloida plack hos 29 patienter i livets slutskede. Av dessa uppfyllde 15 kriterierna för alzheimer. PET-undersökningen har sedan jämförts med fynden vid obduktion av hjärnan, som gjorts efter att deltagarna avlidit och vid vilken man analyserat mängden amyloida plack.
Sammantaget visar det sig att PET-undersökningen korrelerar väl med vad som noterats vid obduktionen. Med hjälp av PET-kameran kunde man dels detektera om amyloida plack förekom och, i de fall där det fanns plack, bedöma mängden plack. För att skapa bättre förståelse kring hur PET-resultaten ska tolkas har författarna gjort PET-undersökningar på 74 individer i åldrarna 18–50 år utan tecken på demens. Grundhypotesen var att dessa inte hade några amyloida plack, vilket också PET-undersökningarna visade. Detta har av lätt insedda skäl inte verifierats post mortem hos kontrollgruppen.
Studien har gjorts under 2009–2010, och tre specialister i nukleärmedicin har analyserat PET-undersökningarna. Vad som bidrar till att göra studien intressant är att man använt sig av en markör vid namn florbetapir, som har längre halveringstid än den markör som normalt används när man letar efter amyloida plack. Att man kan visualisera betaamyloid i hjärnan med hjälp av PET-kameran är dock ingen nyhet. Tekniken har hittills använts främst inom forskning, men givet att det nu finns en markör med längre halveringstid och som dessutom visats korrelera väl med den faktiska mängden amyloida plack kan metoden komma att spela en roll i den kliniska diagnostiken av alzheimer, spekulerar författarna. Detta kan vara särskilt viktigt i sjukdomens tidiga stadier.