Vid traumatisk hjärnskada riskerar påföljande svullnad av hjärnan att öka det intrakraniella trycket, vilket kan komplicera skadan. En sedan länge använd metod är att öppna en del av kraniet (kraniektomi) för att låta hjärnans svullnad minska. Nu visar emellertid en studie publicerad i New England Journal of Medicine att effekten av detta är osäker och att metoden till och med kan vara skadlig för patienten.

Studien DECRA (decompressive craniectomy) trial har bedrivits vid 15 centra i Australien, Nya Zeeland och Saudiarabien under 2002–2010. Deltagarna utgjordes av 155 patienter med svår icke-penetrerande hjärnskada med ökat intrakraniellt tryck som följd. Samtliga var i åldern 15–59 år; genomsnittsåldern var 25 år. De hade en GCS-poäng mellan 3 och 8 och vårdades på intensivvårdsavdelning. Det intra­kraniella trycket, mätt med bl a kateter i parenkymet, översteg 20 mm Hg för samtliga. Deltagarna fick sedvan­lig behandling för att sänka det intrakraniella trycket (däribland sedering, mannitol och hyperton koksaltlösning) enligt standardiserade riktlinjer. En grupp randomiserades, vid sidan av standardbehandlingen, till kraniektomi, som utfördes senast 72 timmar efter skadan. Totalt genomgick 73 kraniektomi medan 82 fick standardbehandling.
Resultaten visar att kraniektomi sänkte trycket i hjärnan mer än standardbehandling, som väntat. Patienter som kraniektome­rats vårdades även kortare tid på intensivvårdsavdelning. Längden på sjukhusvistelsen skilde sig inte nämnvärt mellan grupperna. Men författarna förvånades då de noterade att kraniektomerade hade lägre poäng på Extended Glasgow outcome scale vid mätning sex månader efter olyckan än kontrollerna. Medianen i behandlingsgruppen uppgick till 3 poäng mot 4 för kontrollerna.

Oddskvoten för sämre utfall i behandlingsgruppen uppgick till 1,84. När man slog samman flera dåliga utfall, dödsfall, koma och omfattande neurologiska men, var sådana dessutom vanligare i behandlingsgruppen. Totalt drabbades 70 procent av de kraniektomerade av någon av dessa händelser jämfört med 51 procent av kontrollerna. Vad gäller mortalitet noterades inga större skillnader: 19 procent av dem som genomgått kraniektomi avled under det halvår som följde olyckan jämfört med 18 procent i kontrollgruppen.

Dessa resultat går stick i stäv med tidigare studier, som visat att kraniektomi kan vara gynnsam. De flesta av dessa studier var dock inte randomiserade. Vad de observerade resultaten beror på är oklart. Att man genom kraniektomi påverkar det cerebrala blodflödet och/eller skadar axon genom att »sträcka ut« dem är två potentiella förklaringar. Författarna understryker dessutom att kraniektomi inte helt bör överges på grund av de aktuella rönen och efterfrågar mer forskning. Kraniektomi vid skallskada är en metod med gamla anor. Den användes redan på 100-talet e Kr som en sista utväg vid traumatisk hjärnskada. Hur pass framgångsrik den var för 2 000 år sedan finns det inte särskilt mycket data om.