Även om huden normalt har en enastående förmåga att återbildas finns situationer när så inte sker. Kroniska bensår är typexemplet, men betydligt allvarligare fast ovanligare är utbredda brännskador och ärftliga hudsjukdomar där epidermis lossnar på grund av defekta förankringsproteiner (epidermolysis bul­losa). Huden innehåller i sig själv stamceller med stor regenerativ förmåga, men om dessa celler redan är förbrukade eller defekta så fungerar inte sårläkningen. Tanken att utnyttja de mer primitiva stamceller som finns i benmärgen har då fötts. Men ingen har vetat hur och i vilken omfattning sådana stamceller kan omvandlas till hudcellsförstadier och hur dessa kan lockas till den skadade huden.

En japansk-anglosaxisk forskargrupp har nu i musförsök kartlagt dessa aspek­ter, vilket öppnar helt nya terapeutiska framtidsvisioner. Tamai et al transplanterade hud från friska djur till djur som dessförinnan helkroppsbestrålats och fått ett benmärgstransplantat från transgena möss som tillverkar ett grönt fluorescerande protein (GFP) i alla celler. De mesenkymala hudstamcellerna, som bl a kan utvecklas till keratinocyter, uttrycker PDGFR-alfa, men är Lin­eage-negativa. Intressant nog kunde Lin-/PDGFR-positiva celler från GFP-benmärgen snart påvisas i huden i s k proliferative units och förblev påvisbara där i minst fem månader efter benmärgstransplantationen. Fastän hudstamcellerna utgjorde bara 0,2 procent av det totala cellantalet i benmärgen anrikades de kraftigt i den transplanterade huden. Detta gjorde att författarna började söka efter en hypotetisk »SOS-signal« utgången från skadad hud med förmåga att locka till sig hudstamcellerna.

Man valde som kandidatprotein high-mobility group-box 1 (HMGB1), som visade sig utsöndras från hudskadan och därtill förmådde att attrahera de Lin-/PDGFR-positiva cellerna. HMGB1-nivåerna i serum från transplanterade möss och från patienter med svår dystrofisk epidermolysis bullosa (RDEB), en gravt handikappande sjukdom med för tidig död – oftast orsakad av hudcancer – var 20–60 gånger högre än hos kontrollerna. Slutligen injicerade man HMBG1 på möss i samma mängder som uppmätts hos RDEB-patienter och kunde därefter påvisa Lin-/PDGFR-positiva celler i blodet, vilket visar att HMBG1 förmår att rekrytera hudstamceller från benmärgen. HMGB1-injektionerna gav inte upphov till några lokala eller systemiska biverkningar.

Om resultaten kan överföras till människa öppnar sig flera möjligheter. Allogen benmärgstransplantation, som tidigare prövats i ett fåtal fall av RDEB men med allvarliga bieffekter [Blood. 2009; 113;1167], borde kunna göras mer specifik genom anrikning av Lin-/PDGFR-positiva celler från benmärg. Alternativt bör man genom genterapi ex vivo av patientens benmärgsceller med vildtypen av den defekta COL7-genen kunna retransplantera anrikade Lin-/PDGFR-positiva celler. Detta borde kunna ge en förhållandevis skonsam terapi.
Upptäckten av HMBG1 som en SOS-signal i skadad hud och påvisandet av dess förmåga att rekrytera hudstamceller från benmärgen borde kunna få mer generell betydelse som en terapeutisk möjlighet vid svårläkta sår i hud och slemhinnor samt vid utbredda huddefekter efter t ex brännskada.