Varför lyckas en del rökare bli tobaksfria medan andra fortsätter att röka år ut och år in trots den allmänt spridda kunskapen om rökningens hälsorisker? Har hälso- och sjukvården något att lära av dem som lyckats?

Utifrån intervjuer med både rökare och exrökare om möjliga strategier för att bli tobaksfria skapades en enkät som skickades ut till ca 3 500 deltagare i Västerbottens hälsoundersökningar. De som vid hälsoundersökningstillfället uppgivit sig antingen vara eller tidigare ha varit tobaksanvändare fick enkäten.
En av delstudierna har fokuserat på de 513 individer som tidigare varit rökare men som nu uppgav sig vara helt tobaksfria. De två viktigaste förklaringarna till att de numera tobaksfria rökarna lyckats var det egna önskemålet om livsstilsförändringar och stödet från nära anhörig. Den egna motivationen angavs vara avgörande för resultatet. Däremot verkar inte vägen via snus vara särskilt framgångsrik. Endast några få procent uppgav snus som framgångsförklaring. Nikotinersättningsmedel hade använts av fler, nästan 10 procent. Även rökförbudet på kaféer och restauranger uppgavs ge ett viktigt stöd till tobaksfrihet.
Många av exrökarna uttryckte tvivel om hälso- och sjukvårdens förmåga att hjälpa nikotinberoende, vilket i sig kan ses som en utmaning för vården att utveckla nya strategier i sitt antitobaksarbete. Samtidigt som allt färre röker verkar beroendet hos de kvarvarande rökarna vara svårare att bryta. Många riskerar återfall om stödinsatserna är alltför kortsiktiga.

Enligt avhandlingen kan en framkomlig väg vara att likställa rökning med andra kroniska sjukdomstillstånd som högt blodtryck eller diabetes, vilka hälso- och sjukvården följer livslångt. Då rökning kan vara en minst lika stor källa till framtida ohälsa och för tidig död borde ett motsvarande förhållningssätt prövas gentemot rökarna och hälso- och sjukvårdens åtgärder och arbetsformer utformas som långsiktiga åtaganden från både patientens och vårdens sida.