Information om antalet arbetstimmar kan förbättra riskprediktionen vid använding av Framinghammodellen. Det visar en analys publicerad i Annals of Internal Medicine. Förutom välkända riskfaktorer, som höga lipidnivåer, hypertoni och rökning, har psykosociala faktorer i större utsträckning fått uppmärksamhet i kar­dio­vaskulära sammanhang. Arbetsrelaterad stress är en sådan faktor, och långa arbetsdagar har kunnat kopplas till högre risk för kranskärlssjukdom.
I denna studie lades information om arbetsdagens längd till övriga riskfaktorer i Framinghammodellen för att undersöka om modellen bättre kunde förutsäga vilka som hade högre risk att utveckla kranskärlssjukdom, mätt som icke-letal hjärtinfarkt eller död i kranskärlssjukdom. Data kom från den engels­ka Whitehallstudien, som inkluderat ett stort antal tjänstemän under början av 1990-talet och följt dem fram till 2004. De med tecken på prevalent kranskärlssjukdom vid baslinjen exkluderades och antalet arbetstimmar självrapporterades i frågeformulär. Av 7 095 inkluderade personer (ålder 39–62 år, 70 procent män) drabbades 192 av kranskärlssjukdom. Runt 54 procent arbetade 7–8 timmar/dag och runt 10 procent 11 timmar eller mer.

Efter att ha justerat för Framingham-modellens riskpoäng hade deltagare som arbetade 11 timmar eller mer per dag högre risk för att utveckla kranskärlssjukdom än de som arbetade 7–8 timmar per dag (hazard-kvot 1,67; 95 procents konfidensintervall 1,10–2,55). Genom att lägga till information om antalet arbetstimmar förbättrades modellens förmåga att förutsäga framtida kranskärlssjukdom med ca 5 procent (P = 0,034).
Då de som ingick i studien var tjänstemän hade de en relativt låg risk vid baslinjen, och riskökningen som sågs var måttlig. Studien kan inte heller bevisa en direkt orsakseffekt, dvs huruvida neddragning av antalet arbetstimmar skulle minska risken. Ändå identifierades en signifikant riskökning, och studien stärker tanken att riskvärdering i fråga om kranskärlssjukdom kan inbegripa arbetstider.