Att konsekvent tillämpa nya vetenskapliga rön i den dagliga rutinsjukvården är en komplex utmaning. Vi vet att gapet är stort mellan vad som görs i rutinsjukvården och vad som skulle göras enligt vetenskapligt grundade riktlinjer både i Sverige och internationellt.
Syftet med denna studie var att avgöra om case-baserad träning i rutinsjukvård syftande till att optimera distriktsläkares långsiktiga behandling av patienter med kranskärlssjukdom förbättrade överlevnaden för patienterna.

Vi genomförde en randomiserad, kontrollerad pragmatisk studie i primärvården i Södertäljeområdet. Ett nytt lokalt anpassat vårdprogram för sekundärprevention av patienter med kranskärlssjukdom presenterades på en före­läsning och skickades per post till samtliga berörda läkare i området år 1995. Distriktsläkare och patienter grupperades i två balanserade grupper beroende på vårdcentralstillhörighet. Grupperna lottades sedan till kontrollgrupp respektive interventionsgrupp.
Distriktsläkare i interventionsgruppen deltog i 3–4 återkommande case-baserade seminarier på sin vårdcentral under en tvåårsperiod. Seminarierna leddes av en lokalt känd specialist i kardiologi. Den aktiverande dialogen, som tog avstamp i realistiska patientfall, stimulerade till situationsanpassad problemlösning. Syftet var att hitta fungerande arbetssätt för att i praktiken kunna behandla patienter i enlighet med vetenskapligt baserade riktlinjer.
Patienter som vid studiestarten behandlades av en specialist i internmedicin eller kardiologi fungerade som en intern specialistbehandlad kontrollgrupp. Tidpunkt för dödsfall och dödsorsaker under en tioårsperiod hämtades från Dödsorsaksregistret. Cox-regression användes för att analysera eventuell överlevnadsvinst av interventionen.
Vi har tidigare visat att patienterna i interventionsgruppen hade signifikant minskade kolesterolvärden och ökad användning av kolesterolsänkande läkemedel efter två år. Vi har också visat att utbildningsinsatsen är kostnadseffektiv.
Efter tio år hade 22 procent av patienterna i interventionsgruppen avlidit jämfört med 44 procent i kontrollgruppen (P = 0,02), hazard-kvot 0,45 (95 procents konfidensintervall 0,20–0,95). Skillnaden förklarades till största delen av minskad dödlighet i hjärt–kärlsjukdom i interventionsgruppen (P = 0,01). Dödligheten i den primärvårdsbehandlade interventionsgruppen var jämförbar med den hos de specialistbehandlade patienterna (23 procent).

I samma nummer av Annals of Family Medicine påpekar David Davis från Association of American Medical Colleges i en ledarkommentar att våra resultat visar att fortlöpande utbildning av läkare har en viktig och nödvändig roll i all hälso- och sjukvård. Han uppmanar det medicinska samfundet att vidga sin definition av fortlöpande utbildning och tydligare förankra den i den kontext där de nya rönen ska användas.
Vår slutsats är att case-baserad träning i evidensbaserad praktik i primärvården var associerad med en minskad dödlighet efter tio år för patienter med kranskärlssjukdom. I ljuset av dessa resultat rekommenderar vi att återkommande fallbaserad och aktiverande metodik också prövas för fortlöpande utbildning inom andra sjukdomsområden.