Autoreferat. Hittills tillgängliga riskmodeller för hjärt–kärlsjukdomar anses numera inte användbara vid diabetes på grund av dålig precision. Det gäller t ex Framingham och SCORE, med endast en mindre andel diabetiker bland analyserade patienter, och diabetesspecifika UKPDS Risk Engine, baserad på äldre data från 1970-talet. Nya diabetesspecifika riskmodeller utvecklade med aktuella patientdata har därför efterfrågats.

Med patientdata i Nationella diabetesregistret (NDR) och länkade data från Slutenvårds- och Dödsorsaksregistren har två nya modeller för typ 1- och typ 2-diabetes skapats för beräkning av femårsrisken för icke-letal eller letal hjärt–kärlsjukdom (koronär hjärtsjukdom och/eller stroke) [1, 2]. De baseras på kliniska och modifierbara riskfaktorer som HbA1c, blodtryck, blodfetter, BMI, rökning och albuminuri samt karakteristika som kön, debutålder och duration för diabetes, förmaksflimmer och tidigare hjärt–kärlsjukdom.

Den absoluta kardiovaskulära femårsriskens medelvärde var 5,4 ± 7,9 procent vid typ 1-diabetes och 11,9 ± 8,4 procent vid typ 2-diabetes. Båda modellerna beräknar dessutom modifierbar risk­andel, dvs överrisken hos en individ jämfört med risken när modifierbara riskfaktorer har förutbestämda målvärden. Modellerna deriverades bland 3 661 patienter med typ 1-diabetes (ålder 30–65 år) och 24 288 patienter med typ 2-diabetes (ålder 30–75 år), med basår 2002 och med 197 respektive 2 488 hjärt–kärlhändelser under fem års uppföljningstid. Såväl kalibreringen som diskrimineringen var god för båda modellerna.

Validering av modellerna har utförts tillfredsställande under fyra års uppföljning i separata dataset: 4 484 patienter med typ 1-diabetes respektive 4 906 med typ 2-diabetes i samma åldersintervall, basår 2003, och 201 respektive 522 hjärt–kärlhändelser under uppföljningstiden.
Kalibreringen (viktigaste måttet på klinisk användbarhet) var god enligt Hosmer–Lemeshows test per deciler av predicerad risk mot observerad incidens, och hos samtliga patienter var kvoten predicerad risk/observerad incidens 0,94 respektive 0,97. Även diskrimineringen var god: sensitiviteten för högsta riskkvartilen 62 procent vid typ 1-diabetes och för risk ovan medianen 76 procent vid typ 2-diabetes, med motsvarande specificitet 77 respektive 53 procent, och med C-statistic 0,80 re­spektive 0,72 som summerat mått på sensitivitet och specificitet över skalan av predicerade risker.

Publicering av riskmodellerna planeras nu online via NDR:s webbplats för att kunna användas individuellt för svenska patienter med diabetes i klinisk praxis. Fortlöpande utvärdering av förebyggande insatser hos patientgrupper med förhöjd kardiovaskulär risk kan utföras via NDR och av andra forskargrupper.
Modellerna bör även kunna användas för kliniska prövningar av nya diabetesläkemedel, där kardiovaskulär risk kan användas för urval av patienter. Validering bör dock göras i andra länder innan modellerna kan anses internationellt användbara, vilket underlättas av att de modifierbara riskfaktorerna är väletablerade i klinisk praxis.
Dessa riskmodeller kan med fördel användas för att för att identifiera patienter med diabetes som löper ökad risk att utveckla hjärt–kärlsjukdom, där optimerad multifaktoriell behandling av modifierbara riskfaktorer som HbA1c, blodtryck, blodfetter, BMI och rökning kan förbättra den individuella prognosen. Komplettering med modifierbar riskandel torde medföra förbättrad grund för diskussionen mellan läkare och patient om risksituationen.