En amerikansk studie som presenteras i JAMA visar att rökning försämrar prognosen för män som drabbats av prostatacancer. Studien har gjorts vid Harvarduniversitetet och omfattar 5 366 män som fick diagnosen prostatacancer under perioden 1986 till 2006. Under denna period avled totalt 1 630 individer i gruppen. Av dessa dog 524 på grund av sin malignitet i prostata me­dan 416 avled till följd av kar­dio­vaskulär sjukdom. Därtill noterades ökad PSA-nivå hos 878 individer (definierat som återfall, «biochemical recurrence«).

Tittar man på dödligheten i prostatacancer för rökarna så var den 15,3 per 1 000 personår, vilket ska jämföras med 9,6 per 1 000 personår för individer som inte rökt. Det innebär att risken att avlida var ökad med 61 procent bland rökarna (hazard-kvot, HR, 1,61; 95 procents konfidensintervall, CI, 1,11–2,32). När man tittade på mortalitet till följd av kardiovaskulär sjukdom var denna ökad med 113 procent (HR 2,23; 95 procents CI 1,39–3,26) hos rökarna.

Om man slår samman samtliga dödsorsaker uppgick mortaliteten till 53,0 per 1 000 personår bland rökarna jämfört med 27,3 bland individer som inte rökt, vilket innebär att den var ökad med 128 procent (HR 2,28: 95 procents CI 1,87–2,80).
Även risken för återfall (alltså att PSA skulle stiga) var ökad bland rökarna. Sambandet var dessutom dosberoende: ju mer en man med prostatacancer rökte, desto högre var mortaliteten. Storrökande individer med minst 40 paketår (t ex ett paket om dagen i 40 år eller två paket om dagen i 20 år) löpte 82 procent högre risk att dö i prostatacancer än icke-rökare.

Att det alltid lönar sig att sluta röka illustreras av att deltagare som hade slutat röka minst tio år innan de fick sin prostatacancerdiagnos i princip hade samma prognos för sin cancersjukdom som individer som inte rökt. Författarna tror inte att skillnaderna kan förklaras av skillnader i screening mellan rökare och icke-rökare. Snarare tycks rökning påskynda sjukdomsprogressionen. För detta talar att man noterat att cancern överlag var mer avancerad hos rökarna.
Forskarna har dock funnit att även efter justering för kliniskt stadium och tumörgrad var mortaliteten ökad hos rökarna (med 38 procent, HR 1,38; 95 procents CI 0,94–2,03). Mekanismen bakom sambandet mellan rökning och försämrad prognos vid prostatacancer är ofullständigt känd. En möjlighet är att rökning påverkar nivåerna av testo­steron, vilket i sin tur påverkar utvecklingen av tumören.