Att diabetiker löper ökad risk att drabbas av demens är välkänt. I vilken utsträckning man kan skydda den kognitiva kapaciteten genom mycket intensiv diabetesbehandling är däremot inte lika studerat och är den centrala frågeställningen i en studie presenterad i Lancet Neurology.

Studien, kallad Memory in diabetes (MIND), har bedrivits vid 52 centra i Nordamerika och omfattar 2 977 typ 2-diabetiker i åldrarna 55–80 år. Genomsnittsåldern uppgick till 62,5 år. Deltagarna hade samtliga ett HbA1c som översteg 7,5 procent vid studiens början. De lottades till två olika behandlingsstrategier: en intensiv med målsättningen att sänka HbA1c under 6,0 procent och en standardbehandling med målvärde mellan 7,0 och 7,9 procent. Den kognitiva förmågan mättes med formuläret Digit symbol substitution test (DSST). Kognitiva mätningar gjordes då studien påbörjades samt efter 20 och 40 månader. En subgrupp på 614 individer genomgick dessutom MR-undersökning av hjärnan med syfte att beräkna hjärnans volym då studien påbörjades. Ytterligare en MR-undersökning av samma individer gjordes efter 40 månader.
Det visade sig att den intensiva behandlingsstrategin inte skyddade mot kognitiv nedsättning, och inga signifikanta skillnader i kognitiv utveckling mätt med DSST-testet mellan grupperna sågs. Däremot noterades att hjärnans volym minskat något mindre under den 40 månader långa perioden i den grupp som fått den intensivare behandlingen. Mortaliteten visade sig dock vara högre i gruppen som behandlats intensivt.
Författarna konstaterar att det innebär att man inte kan förorda den intensiva behandlingen för att skydda hjärnans volym, särskilt inte när man inte noterat några skillnader i kognitiv påverkan mellan grupperna. Den ökade mortaliteten resulterade i att studien fick avbrytas något tidigare än planerat då det inte ansågs etiskt försvarbart att låta patienterna fortsätta med den intensivare behandlingen.