Det är välkänt att vissa astmapatienter svarar sämre på inhalationsbehandling med glukokortikoider. Nu presenteras en studie i New England Journal of Medicine om genetiken bakom detta.

Författarna har utgått från barn och ungdomar mellan 5 och 12 år med me­delsvår astma. Dessa har ingått i vad som kallas Childhood astma management program (CAMP). Deltagarna har behandlats med inhalationer av glukokortikoid (budesonid, som bl a saluförs som Pulmicort) eller placebo. Man har haft tillgång till lungfunktionsundersökningar och vävnadsprov från barnen och deras föräldrar. Utifrån proven har man tittat på ett stort antal (drygt 530 000) enbaspolymorfier (SNP) i genomet. Därigenom har man identifierat 13 intressanta SNP. Dessa har sin tur undersökts i ytterligare en kohort med 935 barn och vuxna med astma.
Man har på så sätt identifierat en SNP inom en gen som kan kopplas till hur väl individen svarar på inhalationsbehandling med glukokortikoider. Genen i fråga kallas GLCCI1 (glukocorticoid-in­duced transcript 1 gene), och den aktuella SNP:n, kallad rs37973, innebär att uttrycket av GLCCI1 sänks. Detta är i sin tur korrelerat med sämre svar på glukokortikoidbehandling, definierat som minskad FEV1). Författarna har noterat att det var 2,5 gånger vanligare att homozygoter för genen i »ofördelaktig« form befann sig i den fjärdedel av samtliga individer i kohorten som svarat sämst på behandlingen.

Den aktuella polymorfin är vanlig: 16 procent av befolkningen tros vara homozygota för genen i formen som innebär sämre behandlingssvar. Genen förklarar dock bara en del av den totala vari­abiliteten i svaret på inhalations­behandlingen. I en kommentar till ar­tikeln beskrivs resultaten som intressanta men »inte överväldigande« av Jeff­rey Drazen, medicinprofessor vid Harvarduniversitetet, som understryker behovet av studier med fokus på de kliniska konsekvenserna av de genetiska fynden. Med andra ord: Hur kan man med hjälp av genetisk testning av barn med astma skräddarsy behandlingen av sjukdomen?