En aldrig sinande ström av olika bantningsmetoder är som bekant något vi ständigt översköljs med i medierna. Väldigt få av dessa vilar på en solid vetenskaplig grund, och endast ett fåtal studier har publicerats i riktigt namnkunniga medicinska tidskrifter. Dessa fåtalet undersökningar har dessutom överlag visat dåliga eller obefintliga resultat för de metoder som testats. Det är därför anmärkningsvärt att en tidskrift av Lancets kaliber presenterar en studie inom fältet.

Studien har bedrivits i Storbritannien, Tyskland och Österrike och omfattar 722 individer med övervikt eller fetma (BMI mellan 27 och 35). Medelåldern var 47 år, och en överväldigande majoritet (87 procent) av deltagarna var kvinnor. Det genomsnittliga BMI-värdet då studien påbörjades uppgick till 31. Deltagarna lottades till två grupper: en som fick ett års gratis medlemskap i det kommersiella viktnedgångsprogrammet Viktväktarna och en grupp som fick standardbehandling inom primärvården. Viktväktarprogrammet om­fat­tade möten en gång per vecka, vid vilka deltagarna uppmuntrades till motion och till en kost med lågt kaloriinnehåll. Vid mötena vägdes även deltagarna, och gruppdiskussioner hölls där de kunde stötta varandra. Dessutom gavs de möjlighet att planera kost och motion via ett Internetbaserat program.
Gruppen som fick standardbehandling gavs under ett års tid vikt- och motionsråd av primärvården baserat på de riktlinjer som gällde i respektive land. Detta innebär således att kontrollgruppen fick en behandling som skilde sig lite beroende på varifrån deltagarna kom.

Efter ett år hade deltagarna i Viktväktargruppen i genomsnitt gått ned 5,1 kilo, vilket ska jämföras med 2,3 kilo i kontrollgruppen. Även när man tittade på parametrar som midjemått, fasteglukos och blodfetter noterades en starkare utveckling i Viktväktargruppen. Resultaten var jämförbara i samtliga tre länder där studien genomförts. En relativt stor andel av deltagarna fullföljde inte programmet, 39 procent i Viktväktarprogrammet och 46 procent i standardvårdprogrammet slutade i förtid.

I en kommentar till artikeln, också den publicerad i Lancet, skriver två forskare från Storbritannien att en bidragande faktor till skillnaden kan vara att människor i Viktväktargruppen upplever metoden som särskilt värdefull då man normalt får betala för den ur egen ficka jämfört med primärvården, där patienten inte betalar. Detta skulle kunna innebära att deltagare i Viktväktargruppen redan från början var mer motiverade att nå resultat.
Mycket viktigt att understryka är att studien delvis finansierats av just Viktväktarna.