I New England Journal of Medicine presenteras en möjlig hormonell grund till s k jojobantning, dvs att vikten går upp kraftigt efter bantning. Författarna har tittat på 50 överviktiga (BMI 27–40) som genomgick ett tio veckor långt viktnedgångsprogram med hårda restriktioner kring det totala kaloriintaget. Ingen av dem hade diabetes eller var rökare. Kosten bestod uteslutande av energidrycker, och det dagliga kalloriintaget uppgick till endast 550 kcal (!) under programmets första åtta veckor, varefter de återgick till en mer normal kost.

Viktnedgångsprogrammet var onekligen effektivt, deltagarna tappade i genomsnitt 13,5 kg på tio veckor. När de vägdes igen ett år efter att programmet avslutats hade de visserligen gått upp 5,5 kg i genomsnitt men vägde ändå 8 kg mindre än de gjorde då bantningsprogrammet påbörjades. Forskarna undersökte halterna av ett antal hormoner kopplade till hunger och metabolism då viktnedgångsprogrammet började, då det avslutades efter tio veckor och ett år senare.
De hormoner som undersöktes var leptin, ghre­lin, insulin, peptid YY, amylin, gastric inhibitory polypeptide, glucagon-like peptide 1, pankreatisk polypeptid och kolecystokinin. Deltagarna fick också gradera eventuella hungerkänslor. Vid mätningen i samband med att programmet var klart noterades att de hormonella nivåerna hade förändrats. Bland annat sjönk nivåerna av peptid YY, kolecystokinin, insulin och amylin, medan de steg för ghrelin, gastric inhibitory polypeptide och pankreatisk polypeptid. Deltagarna upplevde även ökad hunger.

Intressant är att de förändrade hormonnivåerna kvarstod ett år efter att programmet hade avslutats. Dessa hormonella förändringar tycks sammantaget driva individen till ökat kostintag. Det innebär således att det finns en hormonell grund till att många tillgriper jojo-bantning och att detta inte bara beror på att bantaren återfaller i gamla (o)vanor. En begränsning med studien är att bara 34 av de 50 som inkluderades fullföljde undersökningen.