Läkemedelsanvändningen bland 100-åringar skiljer sig från den bland 80- och 90-åringar, visar en studie från Aging Research Center (Karolins­ka institutet och Stockholms universitet). Detta kan bero på att sjukligheten ser olika ut i de olika åldersgrupperna eller på skillnader i sjukvårdens behandling av dessa grupper.

Antalet 100-åringar i Sverige har ökat tio­faldigt sedan 1970. 100-åringar räknas i dag i tusental, och vissa uppskattningar gör gällande att runt 50 procent av barnen födda i början av 2000-talet kommer att uppleva sin 100-årsdag. 100-åringar är extrema överlevare. De utgör den sista procenten av sin ursprungliga födelsekohort. Hundraårsstrecket är också en »magisk gräns«, vilket förmodligen påverkar vår syn på dessa individer. Båda dessa faktorer kan tänkas påverka 100-åringars läkemedelsanvändning.

Den aktuella studien visar små skillnader i hur många läkemedel 100-åringar använder jämfört med 80–89- och 90–99-åringar (5–6 läkemedel). Det finns dock åldersskillnader för vilka typer av läkemedel de allra äldsta använder. 100-åringar använder oftare smärtstillande (både lättare smärtstillande och opioider), ångestdämpande och sömnmedel men mer sällan antidepressiva läkemedel. Dessutom verkar inte 100-åringar använda rekommenderade hjärt–kärlläkemedel i samma utsträckning som 80–99-åringar eftersom 100-åringarna oftare får diuretika och mer sällan betablockerare och ACE-hämmare. Studien omfattar ca 94 procent av personer ≥100 år i Sverige, vars läkemedelsanvändning har analyserats med hjälp av Läkemedelsregistret.

Tidigare studier har visat att läkemedelsanvändningen ökar med stigande ålder. Vår studie visar dock att den planar ut eller eventuellt avtar hos de allra äldsta. Att 100-åringar använder mer av smärtstillande, ångestdämpande och sömnmedel kan bero på mer smärta, oro, ångest och sömnbesvär med tilltagande ålder, men det skulle också kunna tyda på att läkemedelsbehandlingen får en mer palliativ karaktär när männi­skor passerar den »magiska« 100-årsgränsen. Att 100-åringar dessutom får antidepressiva i mindre utsträckning än yngre äldre kan tyda på att de i stället behandlas med symtomlindrande ångestdämpande medel och sömnmedel.
Att behandlingen med hjärt—kärlläkemedel inte följer aktuella riktlinjer bland de äldsta bör undersökas närmare då det är oklart om det beror på skillnader i sjuklighet gentemot yngre åldersgrupper, på otillräcklig uppföljning och omprövning av läkemedelsbehandlingen hos 100-åringar eller på att läkare är mer aktsamma med 100-åringar när det gäller att byta ut fungerande behandlingar som inleddes innan de nya riktlinjerna formulerades.

Att studera 100-åringars läkemedelsanvändning kan ge oss värdefull kunskap om hur vården ser ut för de allra äldsta i befolkningen. Det kan också ha betydelse för yngre ålderskohorter, som sannolikt kommer att uppnå denna höga ålder. Att äldre personer ofta exkluderas från kliniska prövningar är ett generellt problem då de samtidigt konsumerar mest läkemedel av alla åldersgrupper.
Det är föga troligt att en 100-åring skulle ingå i en klinisk prövning av ett läkemedel i dag. Enda sättet att få kunskap om läkemedelsanvändningen i denna extrema åldersgrupp är därför genom observationsstudier.