Vilket område man bor i påverkar risken för fetma och diabetes. Detta visar en uppmärksammad studie i New England Journal of Medicine.

Undersökningen bygger på data från 4 498 kvinnor som bodde med sina barn i socialt utsatta områden i New York, Boston, Chicago, Los Angeles och Baltimore. Dessa inkluderades i mitten av 1990-talet i ett program kallat Moving to opportunity (MTO), som drevs av den statliga myndigheten US Department of Housing and Urban Development.
Efter randomisering gavs vissa kvinnor ekonomisk ersättning för hyran och rådgivning om hur de kunde flytta till områden som inte var så socialt utsatta. Under perioden 2008–2010, en genomsnittlig uppföljningstid på 12,6 år, undersökte man vad som hänt med kvinnorna avseende övervikt/fetma och diabetes. Deltagarna fick väga sig och lämna blodprov, i vilket HbA1c analyserades.

Resultatet visade att extrem fetma (BMI ≥40) och diabetes var mindre vanligt bland kvinnor som flyttat till mind­re utsatta områden än hos kvinnor som bodde i utsatta områden. Andelen kvinnor med BMI ≥40 var 19,1 procent lägre bland dem som flyttat till mindre utsatta områden. När man studerade förekomsten av HbA1c ≥6,5 och BMI ≥35 så var denna 21,6 respektive 13,0 procent lägre bland kvinnor i mindre utsatta områden.

Potentiella orsaker bakom sambandet är att kvinnor i mindre utsatta områden haft bättre tillgång till motion och nyttigare mat, levt i områden med mer hälsosamma sociala normer och känt sig säkrare, skriver författarna.
Studien kan sammanfattas med att omgivningen tycks spela stor roll när det gäller utveckling av fetma och diabetes. Preventiva insatser från sjukvården riktas ofta direkt mot individen, men det kan finnas en poäng i att undersöka om ansträngningar även kan riktas mot socialt utsatta geografiska områden.